Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1844, sida 1

kuuna coneurrera mel den sämsta Norrska? ir icke detta nog att rättfärdiga siskarens smak? Ingen må invända, att detta endast väller om den, som sanzas om varen; det gäller lika mycket, om icke mer, om den, som sangats i Oct. och i Jan. detta år. — En annan omständighet torde här böra papekas. Euligt hvad Prof. Nilsson m. sl. af ett särskildt interesse nosa utredt och oöfsertygande bevisat, inträffade lektiden för setsillen senast i December månad. Men den stora sill, som nu träffas i Bohuslän, leker allmännast i Maj. Hvad betyder denna olikhet i lektid? Kan sillen inom nägra decennier bafva lidit nagon sorändring i sin naturdrist? Eller har den Bohuslänska sillen icke ännu samma obassinso till sitt stamhåll? Det skulle vara lika oskickligt af ing. att med det anförda tro sig hafva vederlaggt vara naturforskares mening i denna sak, som förmåtet att ens hafva för afsigt att försöka något sådant. För deras ljusare blick på deras högre ståndpunkt kunna väl de antydda skiljaktigheterna upplösa sig af sig sjelfva. Men om de vilja att man skall tro dem, åligger dem, att göra detta klart äfven för de prosanas blickar: ty de. som sjelfva vilja hafva grunder och skål för allt, kunna väl icke billietvis fordra, att andra skola blindvis bekänna sig till deras åsigter. Här har det emellertid varit en skyldighet att säga något till försvar for skärgårdens besol-ning, som stundom varit soremal för de härdaste omdömen och svåraste beskyllningar. Hvad nu den practiska sidan af saken vidkommer, så tyckes det väl vara bäst, att lata sillen vara sill och såsom sådan behandla den. kunde af den, som är, beredas något ymnigare fiske, vore det visst för det allmänna ganska väl. Man kunde vål känna sig srestad, att ännu en gång uppkasta den frågan, om den skeende fångsten af Småsill verkeligen är till den grad förstörande, att endast en jemförelsevis ytterst obetydlig qvantitet hinner att mogna, eller om icke större delen af den fullvuxna afhåller sig ifrån våra stränder. Gärna medzifves för öfrigt författarens sats, att fiskerierna icke äro hvad de kunde vara. Men orätt är det otvilvelaktigt, att detta lägges tiskaren ensam till last. Man bör alltid ihäskomma, alt fiskaren är fi skare och ingenting mer: hvarken lagstistare eller fiskforådlare. llans enskilda äsisoter i det, som tillhör naturalhistorien, böra derföre vara utan inflytande på hans yrke. Tänkom oss, alt hos samilige fiskare voro rådande de sundasle åsigter rörande fiskets bedrifvande. Skulle man väl kunna inbilla sig, att bland ti skare mera än andra menniskor blotta insigten skulle motsvara handlingen? Om alla in. såg nödvändigheten att skona sillynglet, mer nägra af egennytta eller andra skäl företogo si: att förstöra det; vore icke hela saken förderf vad, och kunde man billigtvis begära, att d öfrige skulle åse sköflingen utan att få något del i den större eller mindre vinsten? Om fi skare voro de mest insigtsfulla i samhället, skul le detta förhållande i alla fall inträffa, om fö deras yrke inga lagar gåfvos. Men derföre tin nas lagstiftande myndigheter, och dessa tillhö det att ufårda gagneliga författningar för yr