Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1844, sida 1

begge åsventyrare, som vi nu finna i San Georgio. Redan sänkte sig solen i hafsvikens gyldene vågor, de blomsterstrodda, daggdränkta ånsarne och fälten lågo utbredda i ett mångbrobigt skimmer under det inträdande skumrasket. Lätta, rosenfärgade skyar drogo öfver det sköna landskapet bort mot Vesuvens dystra topp, öfver vulkanens krater bade lägrat sig ett lätt moln, som, satt i rörelse af vinden, ån uppsteg i en lätt, glänsande pelare, än åter, likt silfverlockar, svåsvade kring bergjättens hjessa. Manen sick upp öfver en doftande mandellund, och dess lugna, leende anlete speglade sig i boljorna af sjon Agnano, vid hvars strand de begge resande promenerade. Naturens skönhet gjorde icke något intryck på deras hjertan, deras efter guld torstande sinnen voro allt för mycket upptagne med tanharne på deras plans utförande, för att hafva något rum öfrigt för andra intryck. Tyste ock tankfulle gingo de begge genom småskog ocl buskar, med hvars blomsterbetäckta grenar af lionvinden dref sitt spel. Då hördes bort frår sjön en intagande säng af en manlig stämma och de begge vandrarne uppväcktes ur dera funderingar. — Hör ni? hör ni, Maestro? ropade Frazzo lino, och sträckte lyssnande hufvudet åt de hållet, hvarifrån de ljusliga, veka tonerna kom mo. Vid den helige Thomas af Aquino, de vore en röst för oss! med dessa ord kilad ban åstad, aktande hvarken buskar eller stenar och närmade sig stranden: Fabio förmådd knappt följa honom.