Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1844, sida 1

ni... PH PDPWMMMMwoc t hållningsreglor hos den provisoriska regeringed tsati deras förlust blef temligen neutraliserada I Louis Blanc: htisloire de dix ans, T. I. ti Derigenom hade Rothschild uppenbart dragit .c -I främmande makt öfver i sin krets, hvilken ha I jallena skulle beherrska genom sina spekulativ operationer. Hvad år det nu för en konstellation sforhållanden, som har gjort en sigur, sådan soi Rothschild möjlig, ja nödvändig? Förf. finne den i staternas nuvarande karakter, tillfölje hva af de fordra att vara det mål för hvilket solke blott äro medel, eller, tydligare sagdt, ligge selet deri, att maktinnehasvarne i staten betrakt statsangelägenheterna sasom sitt privilegium oc sätta nationernas bestämmelse deruti att tjen dem. benna asigt är imellertid blott theori som finner sin motsats i verkligheten; des realisation skulle vara den vinskränktaste abso lutism, maktegarnes fullkomligt godtyckliga dis positionsrått öfver medborgarnes prival-interes sen, enkannerligen egande rätten, som på denn ståndpunkt egentligen ej kan erkännas. on denna theori vore verklighet, då vore Rothschil jen omöjlighet; ty regeringarne skulle då aldri komma i penningeförlägenhet, de skulle då all tid kunna skaffa sig det nödvändiga genom god tyckliga skatter. Ått nu ingen vagar realiserdenna theori i dess fulla utsträckning, det vitt nar derom , alt det ej en gäng är allvar mee sjelfva theorien, om, att det också hos makt egarne har uppstätt tvilvel om deras rätt at identifiera deras interesse med nationens väl Om det vore allvar med det omenskliga, förne drande påståendet om staten såsom en familj. om det saderliga och barnsliga sörhållandet), då vore dylika pålagor i sin ordning och intet skulle kunna invändas deremot. Man vet deremot nu mycket väl, att interessena hos medborgsarena och maktegarne kunna vara himmelsvidt åtskilda, och i detta medvetande om interessenas ätskilnad uppträder regeringen, såsom privatperson emot undersätarne. Staten är således helt och hället upplöst i en mängd privatatomer, dess allmänna syften hafva blifvit upplösta i en mängd enskilda syften. Då således staten ej vill folkets och folket ej vill statens sak, utan hvar och en isolerar sig för sig sjelf, då är penningens berravälde afgjordt; det finns intet annat interesse än för denna; ty det är blott genom den, som makten inslytelsen kan förvissas. Men för stalen är penningen blott medlet, hvarmed den vill försäkra sin ställning; hufvudmassan deraf slrommar då aldrig till densamma, utan blott till sådana privatpersoner, hvars hela sträfvande förlorar sig i penningarne, för hvilka dessa äro det enda mälet. Af dem blifva således staterna beroende, dessa privatpersoner blifva politiska makter, ej emedan de hafva något interesse för politiken i och för sig sjelfva — deras interesse ) Dessa gamla påståenden äro ånyo uppfriskade af en bekant apostat (Steffens i 7:de bandet af hans långtrådiga lefvernesbeskrifning), hvilken vill göra kärleken till statens grundval. Mot en sådan åsigt kunde man lätt frestas att förklara hatet till hvarje nationen, i sin ömma saderskärlek, uppslukande Individ, såsom ett nödvändigt vilkor derför, att ett rätisenligt förhållande ändiligen må kunna intråda, i stället för den öde gränslösa godtvcklicheten