Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1844, sida 1

rygg, att det slintskalliga hufvudet tittade fran ur ett par ståtliga pucklar, liksom fullmånei i sin dunkla glans dykar upp emellan Vesu vens bruna klippspetsar. Den platta, trubbig näsan låg för dess litenhet rodnande gömd e mellan de bronzfärgade pussiga kinderna, och de gröna, lystna ögonen blänkte i deras djup: hålor som ett par lysmaskar. Sedan de begge besynnerlige gestalterna er stund ridit tyste bredvid hvarandra, sporrad den lille sin mulåsna, reste sig i stigbyglarnt och ropade med en skorrande falsettstämma, det han pekade med högra handen rakt fram för sig: — Signor Fabio! Ser ni der borta den grå hushögen? Det är, vid den helige Thomaaf Åquino, San Georgio! — Ja visst, svarade den långe. Så vore vi då ändligen vid målet af vår resa, och vil ja nu se till hvad vi bafva att hoppas fö framtiden. — Det bästa, fortsatte den lille, och höl sig stönjande fast i sadelknappen, ty kamraten, som hade bättre lungor och satt mera sadel. fast, hade drifvit på sin mulåsna, och den andra, förledd af exemplet och dessutom retad af sin oskicklige ryttares band, följde ester långa krumsprång, så att den lilla tjocka puckelryggingen i hvarje ögonblick tycktes löpa fara att blifva gräsryttare. Efter en knapp half timma hade de uppnåt den trefliga byn. Det första vid vägen liggande värdshuset upptog gästvänligt de tvåoch fyrfota resande, och sedan de första väl damma! laf sig och beställt sig en måltid, lagade de