naliteten vill sasthälla sig, der alla vilkor för nationel sjelsståändighet fattas; att de enskilda individerna, istället att intaga en plats såsom organisk del i de stater, som de tillhöra, d. ä. inträda i ett bestämdt stånd, isolera sig, sätta sig fast i springor och sogningar, som vissa brister och ofullkomligheter i det sociala lifvet öppna för dem, och söka deras interessc i dessa skröpliga förhållanden. Denna, den judiska nationalitetens ställning i den europeiska verlden har, efter hvad vi hafva utvecklat, kulminerat med Rothschild. Men just i denna kulmination har principen visat sig såsom nödvändigt grundad i den nyare veridens allmänna tillständ. Skulden derför faller således ej ensamt på Judendomen: det är tvertom de kristliga folken, som gifvit Judendomen denna ställning. berigenom har nu Judendomen ändtligen blifvit en organisk lem inom den kristliga verlden — sävida man öfver hufvud kan tala om någon organism, der allt upplöser sig i privatinteressenas alomism — den har bliivit försatt i denna form af den kristliga verlden sjelf. Judendomen, såsom sådan, i dess isolering, är upphåsd. — Rothschild är Judendomens upplösning, han må sluta sig till det bekanta Franksurter-partiet, eller ej; det var derför en ytterst absurd tanke, då man, för ett par är sedan, förslog en medlem af familjen till öfversleprest i Jerusalem. Rothehild. representerar ej blott en brist inom den kristliga verlden, han är ett framsteg, redan derigenom, att han är uppkommen af skilsmessan mellan surstarnes och folkens interesse, hans makt är en högre, ädlare än legitimitetens. Det är näml. ej penningarnes materiella makt (såsom döda kapitaler), deras brutalitet, som Talleyrand skulle säga, som kommit till herravälde genom honom, utan det är förståndet, spekulationen, som beherrska verldsförhållandena. bet är blott det till Rothschilds familje-anda esprit de famille, (spiritus familiaris) öfvergående eminenta handelssorstäånd, som håller huset vid makt, utan denna skulle snart de största rikedomar utspridas till all verldens kanter, de skulle vara en kropp utan skjl, som alltid medför förrutnelse, upplösning och ö ö I I I I I I I I I i I i I I stoftets örskingring. Rothschild är en sann sinanciel Napoleon, och i sin väg t. o. m. större än han: ty han har, genom den anda, han spridt i sin familj, säkrare befästat den i sitt välde, än Napoleon kunde det med sin samilje-lag. Och är det ej ett framsteg, att de legitima maktegarne måste underkasta sig den på spekulation grundade illegitima makten? Och med hänseende till herraväldet af detta hus i den sociala sferen, är det då ej högst intressant att anmärka, huru den eminenta spekulationsandan förer de af förf. träffande, såsom Börsgäss. betecknade obetydliga, ofta dumma asiotörer omkring vid näsan, såsom medel för sina systen. Det är dock alltid förståndet, som herrskar (eCest toujours lesprit fort qui regne) om äfven i privatintressets tjenst. 1 stället att förebrå Rothschild något, skulle vi förebra oss vår egen dumhet och vanmakt, som gör sammanströmmandet af sådana penningemassor ien enskild mans hand möjligt. Hvad är det nu att göra för att öfvervinna den Rothschildska principen? Naturligtvis bör den brist grundligen afhjelpas, hvars resultat utgör denna makts grundval. betta sker visserligen ej derigenom, att staten, såsom den nu är, en för nationen främmande, utom den liggande makt, afskaffade den fria täflan och invinge i sådana företag, hvarigenom privatpersoner isynnerhet rikta sig, och detta skyddad af sin myndighet, såsom sitt monopolium, ty denna stat skulle ej beller vara annat, än en privat korporalionmed andra intressen än folket; rikedomen skulle da blott öfvergå från den epas prixvategendom till en annans, och det alldeles som af sig sjelf, utan att den skicklighet och ansträngning här sordrades, som måste förutsättas hos privatmannen, såsom vilkor för betydliga förehafvanden. Detta skulle blifva resultatet, om utgången vore lycklig: blelve den deremot olycklig, som merendels är fallet, da staten ingår i dylika företag och spekulationer, emedan det är för många, hvilka per fas et nesas draga parti deraf, så singe folket vidkännas hela förlusten. Under nuvarande för: Det förstås, att detta ej är sagdt om nutidens civiliserade judar i allmänhet, utan blott om dem, hvilka äro trogna den stränga afslutningsprincipen.