Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1844, sida 1

sig i ordning att taga trakten kring San Geor gio i närmare ögonsigte. Hade kontrasten på de långöriga kamparne d begge srämlingarne emellan redan varit skarj och löjlig nog, så var dem det ännu mer, d de nu sramskredo jemte hvarandra genom dei tysta byn och dess täcka omgifning. Hade det länge som ryttare haft företrädet för den lil le puekelryggingen, sä blef han nu som fotgänga re vida elter honom. Riktigt löjlikt var det att se, huru den lil le skuttade på framför den nga gräskoppan och så beställsamt kastade de spensliga benpinnarne om hvarandra, att det nästan icke val någon möjlighet att följa deras rörelser, unde det kamraten gravitetiski kilade åstad, och for gälves sökte att utsträcka sina steg i det oänd. liga, för att icke blilya efter den lille linkan. de bytingen, som knappt med näsan nådde honom till gördeln. Ett par steg utom byn gjorde den långe halt, flåssande och pustande, och tog fram ett par gröna glasögon för att bekika nejden. — Maestro Frazolino! gnällde han ändtligen. skakande på husvudet, med det dystra ögat frågande häftadt på kamraten, som nyfiket tittade upp på honom. Maestro Framolino! Tänk om vi nu skulle gjort den långa resan forgäfves? — Hvad förgälves! svarade den lille med hetta, det är omöjligt, rakt omöjligt! är det så första gången jag härifrån — ja just härirån — hämtar goda varor? Hvad? Är icke den sköne Santinelli verldens förste Tenorist?