Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1844, sida 1

läg derorer som en bro, och börj ade med nålvarne, benen hängande i aferunden, utfora denna sållsamma öfvergang. I Banditerna stodo med vidöppen mun och följde honom med ögonen. Slutligen var motsatta sidan uppnådd, han fattade tag i roten! på en af ekarne, och, efter en ytterligare ansträngning, befann han sig på den motsatta platån. Han vinkade nu sina män att komma till sig. Tappra och härdade bergsboer, tvekade de icke en sekund att efterkomma uppmaningen och passerade alla samma väg. Maria blef till sist. Hon tog ändan af sitt lörkläde emellan sina tänder, fattade i repet. och uan tecken till fruktan eller svaghet passerade som de andra. captenen andades åter, ty alla hans män stodo ju vålbehallna omkring honom, och han bade räddat deras lif som de vägrat bevara på bekostnad af hans. Han kastade en blick af outsägligt förakt mot fiendens poster, hvars vakteldar blänkte här och der; derpå sade han det enda ordet: upp. Alla, modiga och ilriga, började åter sin marsch. En timma derefter nedsteg man i en by, hvarifrån man oftågade sedan alla försett sig med lissmedel. Om en stund hade man åter fördjupat sig i bergen, utom all fara att blilva förföljd Jacomo stannade. — Här skola vi tillbringa natten, sade han: lätom oss nu supera. Dessa män, som så uthungrade de är voro, licke vågat äta förrän de dertill erhallit CapleAH tillstånd, arepo nu verket an med så mycket mera iver; snart voro alla höfter ot Sol