Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1844, sida 1

annan rec. tror sig finna deri, att man bör vara nöjd med litet. Ilvad karaktererna beträsfar, så står, i vår tanka, Direktören, eburu tecknad i nagra få drag, främst, samt derefter Elisa, dessa tvenne, Försynen hånsgilna varelser, som ingenting pestämidt hoppats utan blott trott på denna Försyns godhet och vishet, och derför ernatt lifvets mål. I Edmund för den menskliga vishetens sjelfförtroende sin varning; Ottilia, Hugo m. tl. den menskliza svacheteu sin aga. såsom en naturlig följd af gifna orsaker: Laura är en älskvärd prosa, Lida den högsta poesi, en nordisk Nignon-varelse, med sin heta, korta sommar, sina fjäll, sina vattenfall, sina djupa skogar, rika filt, blara sjöar, mörka, malmdigra schakt, sin hastiga, dödande kalla vinter; men som ännu bar sina blommor, om äfven af is. — Hvad malningen af kaarhlererna beträlfar, så är den, sem sagdt är, alltid mästerlig, den ma framställa de hvardagligasle eller de ovanligaste lynnen och sinnen. — Minst intresserar oss nästan den hederliga Öfversten, och om hans bref tll sin fru också är sörtroligt. roligt är det åtminstone ej, och då Förf:h påstår att många tusende sudane bref skrifvas i vårt kära sådernesland, så talar det åtminstone ej mycket starkt mat Görans principer; ty äro ej äktenskapen mera sympathetiska och harmoniska, än detta bref vittnar om, så kunna de likasa väl vara orjorda, som gjorda, och visäga då med Dumbom bland giltermal de bästa, det äro de, som ej bli af. Vare längt ifrån oss, att försvara Går ans-principen, såsom Förf:n och minga med henne uppfattat den, men ingenting vinnes dermed att vilja slipa allt till pilar mot densamma. Förs:s snilleblixtar äro alltför lysande att användas mot dylika natigestalter. Vi tro imellertid att man alldeles missförstår Går ansFörfattarens mening genom en så ensidig uppfattning, som den här vidrörda, och om Föorhoppningarnes? Försattarinna betraktar bans arunasalser från mer än denna ena sida, så tro vi, alt hon sjelf skall förkasta sin närvarande asigt deraf. Hennes eanaverk skulle vinna mest dervid; ty de behöfde då ej bårdragas åt elt håll, dit de alldeles inte vilja. — En obehagliz figur, och som vi ej veta hvad den har der att göra, är Zizenerskan med sin samilj. Typografien i boken är sanska prisvärd och det nya tryckeri-bolagets debut kan ver! kligen kallas vacker, bade i yttre och inre hänseende. IRarlore det slafvas Ach i stället för tal ikunna vi ej förstå, lika si litet som hvarifran orthografien, caractaire kommit. — En sab, (den vi redan senast omnämde såsom originell och sinnrik näml. epigrasernas ) ut byte mot samtal mellan sruarne C och b. soärckommer blott sällan i de senare delarne. hvilke är skada, ehuru väl valda öfverskristerna til eLlsningarner eljest äro. Ilvad vi till bokens afrundninz önskat, vore att hesiämdt få vet hvad Förf. blott läter läsaren ana, neml. at Öttilia och Läaura satt lefva sina äterstuende da ) Ej tcpirgaferne:. scm af en irring star N:o 3. Åfven bör det heta ?ÅKULIHOrA: cj dl nora qvarn.