Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1843, sida 1

Jag för u min hel var toll ar gammal, och mil! sar fann för godt att rekommendera mia at el sbeppskapten, som just var på besök hos honom. Denne tog mig med, och jag gjorde den första sjöresan. Ett år var jag sortebå jag atervände till hemmet, hade den sköna Fanny åPenledes blifvit ett ar äldre: men af hennes syster upptäckte jag icke det ringaste spar, kunde ej heller ersara, hvart hongtagit vägen. Jag sick ånpo till sjös, kom till England, uppstostrades der nagra år, och kom sedermera som en yngling, 22 ar gammal, tillbaka till Amerika Fanny räknade 435 år, och aldrig hade jag sett nazon skönare flicka. Hon kände icke isen mig, och flera månader ersordrades, for att oss emellan återställa den barnsliga vänskapens förtrolighet. Äkn vacker dag läste jag i en engelsk tidning berättelsen om en lelvande dödskalle. Man ville si London hafva sett en ung dam, som skulle vara vanskapad genom en dödskalle. Jag visade lillaingen ät Fanny: hon log bittert och sade sedan: Menniskorna derstädes äro tokiga: men hs vill se till, om jag i framtiden bland de tokisa skall finna en enda fornustig. I min faders göromal lemnade jag åter milt hem. Då jag tog afsked al Fanny Warton, gråt hon, emedan hon sannoliat anade en lang skilsmessa; ty hon? sade: Walter! jag ser dig ogerna skiljas ifrån mig: sedan min far dog är din faser äfven min, och du har blifvit mig en kär broder: år skola gsorsvinna innan vi ålorse hvarandra. Iluastigt tog jag Fannys band i min och tryckte