hållet. Nedkomne besallte han dem sluta en krets kring gevärskopplen och derpå, sjelf föregaende med godt exempel, uppmanade han dem att, genom samma medel som Gullive hade användt för att. släcka branden i Palatset i Lilliput, urståndsätta deras sienders vapen att för momangen skada dem. Berättelsen om denna affär försatte konun gen i så elakt humör att ingenting mindre fordrades för att skaffa honom hans munterhe tillbaka, än en ny löjlig anekdot, hvari der kostliae Monsignore Perelli var hjelten. Detta nya spratt bragte Don Gaåtano i ännt fientligare förhållanden till styrelsen än förut De strängaste order blefvo i hänseende till ho nom utfärdade. Konungen ensam, som var a elt för glättigt sinnelag för att hysa agg til Vardarelli för ett så sintligt skälmstycko, skrat tade redan följande dagen med full hals åt he la äfventyret och berättade det för hvar oc! en som ville höra derpå, och konungar fatta min sann aldrig åhörare när de villa berätt; någon ting. Den olycklige öfversten vågade ic ke på hela 5 åren säta sin fot i hufvud Istaden. slen dea i calabrien commenderande Gene Iralen tog icke saken så lätt som konungen nan svor i sin tur att ända till sista man ut rota Vardarellerna. Han började med att an ställa den häftigaste förföljelse mot dem, men som man väl kan tänka, var denna sörföljel se endast en barnlek för banditerna. När ge neralen såg detta, föreslog han deras anfsorar en traktat, genom hvllken han och hans soll skulle ingå i styrelsens tjenst. Antingen ni