Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1843, sida 1

ningar och beslut, hvilken senare rättighet den också på ett, minst sagdt barnsligt sätt begagnat, likasom den, liksom alla svaga, på trots velat visa: se det kan jag göra, och vi äro öfvertygade, att den äfven, om också blott på trots, gerna shull hafva velat begagna rättighealt förklara krv, om ej åtskilliga hällhakar funnits, som den ci kunnat afrycka t. e. 1:0 den penningebrist, hvari regeringen, oaktadt alla skrytsamma berättelser om håxerskolt, salt sig, genom sin misshuslallning; 2:o krigets sanktion, som mäst ega rum af ständerne genast efter krigssörklaringen, och 5:o och framför allt, Rysslands förnedrande förmynderskap, som just hindrat de enda nationella kris, som kunnat komma i fråga. Saledes är sannerligen ej heller Friden regeringens förtjenst. Ilvad återstår då af allt, som den skulle halva gjort för industrien? — Intet, eller hvad som värre är mot arbetning af dess fria utveckling för att framdeles, som hittils, få fiska i grumligt vatten. Hvilket skulle bevisas. Endast der regeringen verkligen gjort intet, har saken haft någon märklig framgång, såsom vid ångfarten, hvilket också Bidrags-kFörs. anmärker. Merblickaren söket blända läsaren med en hop siffror, som skola bevisa, att landets förkofran, — hvari regerin gen dock bevisligen har ingen del, utan hvilken, tvertom, ext rum, snarare i trots, än til följe af regeringens åtgärder, — varit ofantlig stor, ehuru den, ej ens efter siffran, svarar mo den visst ej, i jemförelse med andra länder betydliga folkökningen; ehuru Förf. påstår der vara lika stor, som solkökningen i Norra Ame: rika; men han räknar der, såsom han räkna vid repartiseringen af statsskulden på individer na, då han hos utländningen fördelat räntan men i Sverge kapitalet på individerna. — Be trakta vi imellertid den lilla sörkofran i närin garne, som obeslridligt egt rum, närmare, 8 skola vi finna, alt den, till stor del, är chimä risk. låtom oss först kasta en blick på denn förkofrans grund: solkökningen. IIurudan ä den? Jo, sådan att fattigdomen, eländet, brot ten, ökat sig i en förfärlig proportion öfver folk ökningens, — och hvarföre? — Ty man har e sörjt för att folket, genom fria näringslagar, sål försörja sig med hvad det förmått, utan tvert om, genom odiösa prohibitivoch skrå-lagar ofta sett sig berölvadt utvägen att lifnära sig Ännu mindre har man öppnat nya utvågar der till, hvilket dock varit en styrelses pligt, son vill heta faderng. Lika litet och ännu mindre har man sörjt för det uppväxande slägtets upp fostran och äfven det som skedde vid senast riksdag är blott halft; ty hurudana lärare tro man sig erhålla på de då stipulerade vilkor Jo, de, som ej duga till annat, och likväl bord det, om möjligt, vara de bästa, insigtfullastc ersarnaste män. — En stor del af solkökninge är äfven framkallad genom slappheten i vår sedelagar, och, i följe dermed, en demoralise ring, en depravation, som hotar att göra hel landet ej allenast till ett fattigutan äfven ti ett korrektionseller rättare korruptions-hus såsom det redan är nästan en enda bordel Ordet är hårdt; men betänkom, om ej sann j landets fäder, statsmän, lärare och prestet hvilkas pligt det är, att ej allenast vaka öfve