Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1843, sida 1

samma, hade han sett, att den var sylld med Bancosedlar. Den unge mannen var fattig, han kunde blifva rik, om han behöll, hvad händelsen bragt i hans händer. Detta var grunden till det uppror hvari hans känslor besunno sig. Frågan blef nu, om han skulle sortsara att vara en ärlig man och följaktligen uppspana planbokens egare, för att återlemna densamma, eller — om han skulle rikta sig genom etti tjufveri, som han kunde vara säker, aldrig skulle yppas eller siraffas. — Hvad skall jag göra? sade han till sig sjelf i fruktansvärd angest. Denna fråga, som han hvarje ögonblick gjorde sig sjelf, utan att fatta något beslut, sårade honom liksom ett tveeggadt svärd; från hvilken sida han tog sa ken, blödde hans hjerta; orden Ja och Nej uttalades, omvexlande af hans läppar, allt ef ter som sluctuationen af hans tankar än lutade åt ena, än åt andra sidan. Denna stric emellan hans förnuft — som sade: blif fattig för att kunnna förblifva ärlig! och hans passion, som tillropade honom: blif rik, för at blifva lycklig! var alltför smärtsam för att län ge kunna fortsättas. Slumpen tycktes vilja räd da honom. Just då en sophism hotade att besegra di sista invändningar, hvilka hans samvete gjord honom, utstölte han plötsligt ett rop: hans ö ga mötte nemligen ett porträtt, hvars blicl tycktes uttrycka en förebråelse. Det var han: faders porträtt, Han sysselsatte sig med at tänka på denna gamla hedersman, som har för två år sedan sett dö i samma rum sattig, men stolt öfver sin fattigdom, emedar