Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1843, sida 1

sina konstgjorda former, vidare den subjektiva, religiösa lvitning, som af opposition mot århundradets rationalistiska vantro skapade en esthetisk katholicism, — allt detta måste gisva en brokig karta af bemödanden, hvilka visserligen ägde en öfversinnlig enhet och ett rättfärdigande i tidens nya universalhistoriska sträfvande, men i det speciella ofta blefvo ett mål för karrikaturen, formens andetomma lek och känslornas aftynande lusta. Men då denna skola på sin romantiska Divan lemnade plats at hvarje folks Litteratur , församlade hon dock tillika dem alla i anda och sanning ikring sig; och öfver bufvud utvecklade hon från den ställning till Litteraturhistorien, hvarpå bon sjelf grundat sig, en högre nationell litteraturäskådning. I synnerhet hafva de båda bröderna Schlegel arbetat och verkat i denna ristning, och förnämligast Friedrich Schlegel, hvilken i sina föreläsningar öfver Gamla och Nya Litteraturens historia lemnade en den mest omfattande skildring af denna den romantiska skolans ståndpunkt och hennes ställning till verldshistorien. Han är att anse som den förste tyske krilikus, som i ett sådant sammanhang behandlat och sökt bringa till åskådning Litteraturens hela Nationallif, och hvilken, da han skref Litteraturhistoria, dermed hade till ändamäl att uppdraga en verldshistorisk talla af den europeiska själsbildningen. om ock sedermera ordet enropeisk i denna mening ofta blifvit missbrukadt, måste man dock tillräkna den romantiska skolan som en särdeles förtjenst, att hon först gilvit detta ord auktoritet i en dylik betydelse, och dermed uttryckt den behandling af Lilteraturhistorien, som är mest enlig med den nyaste epoken i nationernas bildning. I detta afseende skall man äfven ännu i dag blott då hafva val ett riktigt föredöme, när man vid framställningen af Litteraturens utveckling söker vandra I Friedrich Schlegels sotspår. (Forts.)