Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1843, sida 1

Du shall komma till mötesplatsen i dalen, men denna ströms vågor skola ätaga sig alt föra dig dit. Under det han så talade, störtade han mot miz med lystad dolk. Vilddjur ! utropade jag, dragande mig tillbaka på plattformen, Tför en stund sedan var du blott en bödel, nu är du en mördarel — Jag hämnas?, svarade han, i det han erinande visade tänderna. Nv stod jag vid branten af bråddjupel; ban stör tade håstiat emot mig, för att mal et dolkstygn störta mig dit ned. Jag undvek stö. ten. Han halkade på den slippriga mossa hvarmed de fuktiga klipporna vanligen äro be täckta: han rullade ned för sluttningen. Tu san djefiar ! utropade han vralande! Han ha de störtat uti asgrunden. Från en springa af berget uppsköt roten a ett gammaft träd, helt nära afgrunden. Dver gen fattade uti det, under sitt fall; hans bräm beprydda kjortel fastnade uti stubben ; seda han fått tag uti detta sista stöd, fasthöll ha sig der med en utomordentlig kraft. Ilan spetsiga mössa lossnade från hufvudet; han må sie släppa sin dolk; och detta mordvapen, äl ven som den bebjellrade narrmössan, försvun no tillsamman och stötte mot hvarandra ut vatiensallels djup. Ulabibrah, hängande öfve detta grusliga djup, försökte i början att upp komma på plattformen, men hans små arma räckte ej upp. och hans naglar söndersletos : hans outtröttliga försök att få lag uti den öl ver den mörka afgrunden utskjutande llippan ilan tjöt af raseri. Blott en enda stöt af mi skulle varit tillräcklig alt nedstörta honom, me det. hade varit en nedrighet, och jag tänkt