Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1843, sida 1

r voglers och Beethovens sinfonier kter och temporörelse synnerligen Vl egnade; g för lokalen Tadugårdslandskyr ä kemot ej skulle varit fallet med dkgzäll samma: jeser hörande allegrosatserna. — ON; enkkns ublima ouvertyr till Alceste var en ix in— dning till det hela, äfven exeqverades de rian ur Mozarts Figaro, Cdur, utfördes af M:ll lissen i en ren och gedigen styl, ehuru något nera värma och lif måhända kunnat önskas Med öje anmärkte vi, alt hon uti denna andante enlast använde trillon någon gång, såsom alternativ: fvensom alt hon i allmänhet hehandlade arian ned pietet, då vi undantaga ett par förändringar ich koloraturer, hvilka ej voro på sin plats. För scigt skulle denna nummer hafva vunnit uti veran, om det förträffliga recitativet icke blifvit uteJutet: arian förlorade derigenom en del af den vållning, som Mozart aldrig underlät att gifva sina irbeten. — Andanten ur voslers sinsoni Ia Scala oljde nu. Skada, att denna förträffliga komposiion, hvars simplicitet äfven gör den ganska popuär, sä sällan gilves hos oss. Det uttryck af en salig 2 id, den barnsliga fromhet, som är utbredd öf ver denna sats, trollar vår inbillningskraft tillbaka till förflutna tidehvarf, till de fromma män, hvilka, egnande sin lefnad åt det kontemplativa lifvet, älven betraktade konsten endast såsom en religionsösning; melodien till denna andante. — resonet in laudibus — anses tillhöra det 43 århundradet. — Sedan konsertgifverskan genom dessa klassiska numror i 4:sta aldelningen betalt sin gärd åt den solida smaken, var det billigt, att hon äfven tänkte på desserten. En rätt lilis och briljant duo ur Rossinis Semiramis utsördes af mamsell Nissen med verkligt mästerskap i denna styl, hvari bon ganska väl understöddes af Hr hBelletti. — Taminas herrliga aria öppnade konsertens andra asdelning, och sjöngs af IIr Gönther med det själfulla och rörande föredrag, hvarmed han redan så ofta skänkt sina åhörare en redbar konstnjutning. — Mamsellerna Nissen och Lind uppträdde nu med den bekanta duetten ur Norma; den spända väntan, hvarmed man emossett denna nummer, tillfredsställdes på det mest lysande sätt, och man kan knappt tänka sig en fullkomligare ensemble, så i dynamiskt som i rytmiskt hänseende, än hvad som nu presterades. Allmänheten blef å sin sida icke efter med sitt erkännande häraf, och de båda förtjenstfulla konstnärinnorna öfverhöljdes med stormande applåder. — Åven mamsell Nissens sista nummer, en aria ur la Sonnambula, utfördes på ett, den utmärkta sångerskan i allt värdigt sätt. — Mellan dessa bada luftiga tonlekar framträdde den dystra Beethovenska andanten ur Adur sinfonien. bet är en djup, en evig smärla, som uttalar sig i dessa hemska graftoner, och tillika en storbet, som tillbakavisar medlidandet — äfven uti den mera lugnande durmelodien fortgår den tunga grundrytmen i basen såsom en hotande påminnelse, och kan väl den ständigt otillfredsställda längtan skildras med en mera gripande sanning, än genom de båda oupplösta dommantqvartsextackorderna, hvarmed tonstycket börjar och slutar. —u— Dagligt Allehanda meddelar följande notis om koncerten: — All vara företrädd af ett stort rykte, är för sen konstnär både af fördel och icke fördel. Det