Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1843, sida 1

— rorika för alla maktens innehafvare samt skulle pryda en komedi, sådan som Strozzi och Martino eller Ell glas vatten. — Märkligt är, all man lät Rikets Collegier föreställa Rikets Ständer vid Gustaf IV Adolfs tillträde till regeringen, hvarvid hertigen-förmyndaren, i sin berättelse visar alt man den tiden förstod sig på att berömma sig sjelf, lika så väl som nu, dock nej, ej så väl; ty man sökte åtminstone ej alt understödja detta egna beröm, som luktar så illa, från hvem det komma må, genom tabeller och siffvor, hvilka likväl, om det då blott var ett munÄ nu ej heller gälla. mer — än siffror. — anledning al Reuterholms kränkta fåfänga på galaspektaklet vid G. A:s tillträde till regeringen, som för R. var ett verkliat gallaspeklakel, citerar Förf. en anekdot ur fåderneslandet (vulgo Fanderselindet). Oss synes, att ham nästan borde blygas alt anföra en sådan källa, hvilken han, såväl som allmänheten, heldst skulle önska glömma. — En svaghet hos Förf., som vi redan förr anmärkt, näml. alt framställa s. d. konunsen i så fördelaktig dager som möjligt, och att, medelst benämningen Kung Berlladotlesöka förringa Carl Johan, eller låta märka, alt han ej anser honom fullt legitim. Medgifvas måste dock, att Gustaf Adolf, om äfven ganska aktningsvärd, såsom menniska, var alldeles oduglig till regent, och om också det senare är mycket begripligt al en så inrotad aristokrat, som Förf. , så borde han dock inse, att han gör sig sjelf något löjlig derigenom, då han deremot påminner derom, att Carl Johan, man må för öfrigt länka hvad man vill om honom och hans regering, sjelf grundlaggt sitt ättartal. Det förra bemödandet märker man äfven, då han, verkligen både ynkligt och löjligt företager sig alt ställa Gustaf IV Adolfs, något Don Quixotiska envishet mot Cathrina II, i bredd med Gustaf II Adolfs bedrifter i Tyskland: det är nära nog att jemföra en mygga med en elesant; och, om hans handlingssätt också hade en aktningsvärd grund, när han uppslog sorlosningen med den ryska Storfurstinnan, så kunde det väl dock ej få namn af alt motstå den ryska örnen ; då detta verkligen gällde, så såg man hur han bar sig åt. — Under beskrifningen af Djurgården kommer Förf. att nämna det täcka stället, Skuggan, som Gustaf III skänkte Edelkrantz, och upplifvar dervid den gamla anekdoten om Åktörernes löner, som Hjortsberg sade ligga i skuggan ; den är rätt bra, men något gammal och utsliten, för att numera göra essekt. Under sortgången af detta, det 46:de kapitlet, gör Författaren en skön målning af det dävarande lidchvarfvet med afseende på snillen och lärda, i hvilket hänseende vi dock våga påstå, alt det närvarande ej står efter. Han nämner Sergel, Masreliex, Ehrensvärd, Pilo, Deprez, Roslin, Wentmiller, Kraus, Naumann, Fru Ohlin, Karsten, Bellman, Fru Lenngren, Kellgren, Lidner m. fl. Vi kunna deremot uppslälla Byström, Fogelberg, Wickenberg, Palm, Lindblad, (för att ej nämna de atlidne Crusell och Brendler), M:lle Lind, Ginther, Berrelius, Tegner, Geyer m. sl. och dervid, med stolthet, säga, att de alla äro Svenskar, hvilket ej var fallet med dem Förf. uppräknar. I detta alscende hafva vi således ätminstone ej gått