tillbaka, ehuru det visserligen ej är hofvets förtjensl. Att jemföra Masreliexs målningar på Haga, med Raphaöls loger är väl också något hyperboliskt. Från uppräknandet af alla ofvannämnde snillen och konstnärer, kommer Förf. till en liten tpisod om Dupuis, hvaruti Gustaf Adolf redan börjar visa sin svaghet, sin räddsla för hvarje srihetsrörelse, hvarmed han sedan alltjemt fortfar, så alt han darrar vid talet om Marseiller-hymnen, vid minsta omnämnande af Nord-Amerika o. s. v. För att göra saken så mycket pikantare omnämnes, ehuru mycket varsamt, Dupuis förhållande till hofvet i en grannstat, och följderna deraf, och, om fransmännen, med skäl, kallade den oförmodade thronarfvingen efter Ludvig XIII för Dieudonne, så torde denna grannstat, med samma skäl, kunna kalla sin kronprins sålunda, ehuru han troligen aldrig blir någon Ludvig XIV. — Under ett samtal mellan Hertig Carl och hans gemäl på Rosersberg, hvilket just ej är af det ömmaste slag, låter ban henne slutligen utropa: Se det kan man kalla Olle Nötboms förtviflan, ha! ha! ba!, och sannt är det, att långt efter sedan han blef kung och hon drottning, lät hon verkligen, en gång, på hans födelsedag, af hoscirkeln, uppföra denna farce för honom; men hvilket han tog så illa, alt hon fick inga skott på sin födelsedag. bDei är ju fint hosskick? — Längre fram gör Förf. anspelning på ett galanteri, som Gustaf Adolf skall hafva haft i Stralsund, och hvars följd ännu, med sadrens drag, vandrar sisom en underordnad, men aktad tjensleman, Reviso: 0. på Stockholms gator. Ilan var länge skyddsling i Ex. Wetterstedts hus, och aktningsvärdt är, att denne beskyddare ej housserat honom högre. — Beskrisningen på drottning Fredrika Dorothea Wilhelminas ankomst till Carlskrona, är rätt lislig och intressant. Gustaf Adolf skall, under sin dåvarande dervaro (1797), bafva lagt grundstenen till 3:dje dockan, och fler äro ännu ej färdiga. Man måste i allt bekänna, att svenska administrationen följer föreskriften: Festina lente. — Ålven Gustaf Adolfs yttre söker Förf. framställa så fördelaktigt som möjligt; men huru skicklig taskspelare Förf. än är, så förmår han dock ej så förvända synen på folk, att det tar svart för hvitt eller fult för vackert. Med rätta prisas deremot drottning Fredrikas skönhet och älskvärdhet, om hvilken en skånsk bonde en gång sade, att hon vore som ett Majregn i Skåne. Mångahanda fester och lofsånger för och öfver henne anföras deresler; men Franzens Tal om Svenska Drottningar nämnes ej, och detta torde dock vara bland de varaktigaste minnena från denna tid; ehuru äfven det är en melankolisk, en varnande påminnelse om förgängligheten, om opålilligheten af all jordisk glans, höghet och ära. Om innebafvarne deraf betänkte detta, så skulle de ej så helt och hållet låta blända sig deraf, som nu ofta sker. En sak, som man, med skäl, kan prisa hos Gustaf Adolf, är hans ordhållighet. Ett löfte af honom var bättre än svart på hvitt af senare tiders maktegande, och när ban gaf, gaf han genast, så att inga påminnelser om gäfvornas utsående behösdes, ännu mindre uleblefvo de alldeles, eller nedsatles de under löstet. Avis au lecteur! — Vackert var det orubbliga vänskapliga förhållandet mellan årottningarne Fredrika (äfven sedan hon ej mer var det), Hedvig Charlotta och Prinsessan Sophia Albertina; men om de begge droliningarne korresponderat med hvarandra, så bröt ju derigenom drottning Charlotta mot lagen, som förbjuder all kommunikation med den afsatta konungafamiljen, och märkvärdigt är, alt ingen högmälsprocess derigenom uppstod. — Riktigt bedömde Gustaf Adolf svenska folket, då han gaf sin son ett svenskt namn och ej en utländsk regents, aldraminst ett så opopuläri som Nocolaus, samt ej bjöd andra faddrar än inhemska eller slägtingar. O, om regenter besinnade, huru litet det behöss, för att vinna eller bortstöta hjertan, så skulle de mer akta sig all såra nationaliteten, aldraheldst om det behöfde glömmas, att de sjelfva äro främlingar. (Fortsättes). — isnsonrm oss