Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1843, sida 1

jag hade nu fattat det beslut att med en kul: befria mig derifrån och bade kanhända utför detta förtvislade beslut, om jag icke på morgo nen, dagen före då Tucies trolosning med Lo renzo skulle beseglas, hade erhållit ett bref a följande innehåll: Sörj ej mera, det förbund, hvaröfver eder hjerta vill brista, är brutet; Lorenzos hus hu tillika med Titianen blifvit lägornas rof. Jag begaf mig straxt efter denna hugnesammunderrättelse på vägen till Lucie, då jag hos er klädesmånglare blef varse en måluing, som tyck tes vara utomordentligt skön, jag gick närmar: och undersökte; det var en Tintoretta så skön att Mortelli skulle knäsalla för densamma. Jas tänkte inom mig: om jag ändock vore rik nog alt kunna köpa denna sköna malning! — Huru dyr är den? frågade jag utan hop; att, i anseende till dess dyrbarhet, kunna köps den. — Tio Floriner, blef svaret. — Tio Floriner? o försyn! Jag betalte och tog denna min skatt, i hopf alt den skulle skänka mig hela mitt lifs lycka. Jag skyndade till Mortelli och nied Lucies tillå telse tillstod för honom min ej obesvarade kärlek, i det jag såsom skänk öfverlemnade honom Tiuntoretten, hvarösver han blef utom sig af glädje. llan bifoll min och Tucies förening och innan kort var jag i Lucies armar den lyckligaste man. Trenne månader efter vår förening dog min svärsader, han efterlemnade till sin dotter och enda arfvinge en million och ett målargalleri a otroligt värde. Lucie åtföljde mig nu på en res: till Paris. Då vi under vår resa passerade Nissa,