Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1843, sida 1

ti gallIamburger unparthelischer Correspondent åt sin oparliskhet, då den tog 100 Dukaler lör förbindelsen att ej upptaga något, som kunde vara stötande mot sveuska hofvet och regeringen. Nen att muta historieskrifvare och dermed, som man inbillar sig, sjelfva historien, det hör till senare tiders upplinning. — Förmyndareregeringens skuggräddsla har också mycket syskontycke med en senare tids, då man gjort summansvärjningar och uppror af ett värd samtal och ett pereat m. m. — En liten nätt historia om uppköp och utskeppning af säd och matvaror af alia slag, under förbud deremot, i anledning af en hotande hungersnöd, torde man häst känna till i Götheborg, då en viss Fourni skall hafva besörjt dem; samma man, som dock sedermera, så rikeligen, ersatt den skada han då tillfogade riket, genom silt fjäskande för det Örebro, är 1810, fullbordade thronföljarevalet. — Löjligheten och ändamalslösheten af såkallade öf verslödsförbud, liksom hvarje inträng på privatlifvets område, framställes högst talande, medelst vissa händelser under kassesörbudet. om man ändå ville hemta lärdom deraf i det vida vigligare fallet: den förhatliga husvisilationen. — Ingenting kan bättre karakterisera Reuterholms okunnighet och uppblåsthet, två saker, som vanligen plåga följas ät, än bresvet till rikskansleren Sparre, sid. 95, och huru längt han gick i sina anspråk och sitt våld, visas i suspenderandet af Svenska Afademien, på ett lumpet svepskäl; men egentligen, för det ej han, utan den snillrike Silfverstolpe, fick platsen der, efter Axel Fersen d. ä. Mycket riktist anmärker Förf. att man, några årtionden senare, ej skulle varit så omedgörlig, hvilket nogsamt bevisas af en viss Excellences upptagande i vetenskapsakademien, som hvad vetandet beträffar, visst ej står öfver Reuterkolm. Men huru förakllig och förderslig denna gunstling, som föll på sin synd, också sör öfrigt var, så hade han ändå ett godt drag, hvilket man ej har skäl att beundra hos nutidens gunstlingar och deras beskyddare, nämligen att hålla sina lösten, hvaraf sid. 117 gisves ett vackert exempel. — Andtligen får man i denna del af Morianen också veta hvem den Reulerholms mystiska handsekreterare var, som redan förut så ofta varit antydd, nämligen sedermera och ännu lefvande kammarrådet C. Mandorff, som för öfversältningen af Årmfellska äreminnet fick survivance på Licentförvaltaresysslan i Stralsund, en ljenst den han sedermera också skötte så, att han, som Figaro, tagande till höger och venster under kontinentalsystemet, med begge händerna fulla med Fortunas guldgula här, dem han i flygten vetat att rycka från hennes hufvud, litet fortare kanske än han önskade, skyndade öfver till Sverge, der han nedlade dem i hus och egendomar, samt njöt allt hyad han kunde fånga i de lockande näten, spunna al dessa hår. Han har sökt att rentvätta sig något för den der öfversättningen; men det låter svårligen göra sig, ej ens genom försäkringen om den välvilja Armfelt sedermera säges hafva visal honom. Ilan var alltför obetydlig för Årmfelts ovilja; denne visste nog att skilja knilven från handen, verktyget från mästaren. — Sista sccnerna af reuterholmska förmyndareväldet äro förträlsligt skildrade i 12:te kap. De böra vara lä a Aa Å — 1 1 2