Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1843, sida 1

nes vilja, som hustru bortlosvat henne till en ung riddare vid namn Lorenzo. Jag sökte alla tillfällen att få samtala med henne, men under sina promenader beledsagades hon alltid af antingen sin sader, tjenarinna eller tillkommande gemål. En dag erhöll jag helt oförmodadt en invitation till bal hos Grefve de R. ., som jag icke kände denne Gresve kunde jag ej lörsta hvad som härtill kunnat vara orsaken; icke destomindre gick jag dit, och blef ej litet öfverraskad att der finna Lucie. Jag dansade med henne, och innan halens slut hade jag för henne skildrat de känslor hvaraf mitt hjerta för henne var intaget; hon upptog gunstigt denna min förklaring. Jag lemnade balen utom mig af glädje, tackande försynen att jag hunnit detta mål för mina önskningar. Jag började nu brefvexla med Lucie; hon tillstod nu uppriktigt for mig att hon ej älskade Lorenzo, och alt om hon sjelf ägde att besalla öfver sin hand, hon aldrig till förbund skulle räcka den till någon annan än mig. Lucies fader var stor älskare af målningar; han hade uppoffrat stora summor på sitt galleri; jag erfor äfven det han lemnat Lucies hand till pris för en dyrbar Titian, som Lorenzo ägde och ej för penningar velat afstå, men som han nu ämnade såsom skänk gifva honom på hans södelsedag. benna dag nalkades och Lucie, tvungen att uppoffra sig för sin faders vilja, blef alltmer tröstlös. De ljusva förhopphingar jag hittills sästat vid Lucie voro nu förvandlade i den djupaste smärta och förtvillan; jag var nu ej längre mäktig att bära denna min smärta,