Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1843, sida 1

dem all nationalitet, som vill beröfva dem sitt språk, såsom Ryssland med Polen. Om Danmark således ej vill blifva stäldt i samma kathegori, med afseende på Schleswig, så bör det låta bli dylika försök; det är ej starkt nog att utföra dem, och ho vet huru det ännu en gång går med ryska kolossen; en psyckhisk jordbälning kan storta den, såsom den rhodiska föll al en fysisk. Oförlatligt är verkligen, som sagdt är, att de liberala, som för sig sjelfva, vilja hafva alla möjliga rättigheter, råka nästan i frenesi, vid frågan derom, att Schleswigarne vilja behålla silt språk; i detta afseende handla royalisterne med vida mer sansning, ehuru de visst också gerna skulle se Schleswig fullkomligt fördanskadt; men det händer ej sällan, att de, som begära största frihet för sig, äro senast alt bevilja den minsta åt andra; — de maktegande inse väl också att, i detta fall, ingenting kan uträttas med maktspråk. Den som senast väckte denna språkstrid var en deputerad Lorenzen, vid Schleswigska Ständerförsamlingen, som, oaktadt ban skall tala danska ganska slätt, började att, af courtoisie för holvet, snacke dette sprog!, hvilket, hos hela den tyska församlingen, väckte största harm, och, oss synes, ej utan skål. Han måste derför också lemna församlingen, och fick åtskilliga charivari ete:ra. Af andra partiet, d. ä. de såkallade liberala danska, upphöjes han deremot till martyr. Imellertid segrade de tyska Schleswigarne denna gång, och komma troligen, i detta fall, alltid att göra det, samt kalla Konungen i Danmark ej annat än Hertig af Schleswig-Holstein, såsom tecken af deras sträfvan till emancipation från Danmark, för att komma ungelär i samma förhållande till detta, som Norge till sverge; och vi kunna ej inse något skäl deremot; ty folkmängden i dessa begge Hertig dåmen är nästan lika stor, som den i Norge, åtminstone då det förenades under en kung med Sverge, och frihet, frihet är i alla fall själens lifsluft, derför: all loflig sribet åt alla! — Sjelf va Isländarne sträfva nu äfven derefter, hvilke ej är underligt af de gamla skandernes genui naste efterkommande. Det lär äfven, efter Chri slensens påyrkande, lyckas dem att få egna stän der, ehuru naturligtvis, till en början, endas pro forma, rådslående, såsom i det öfriga Dan mark; men i formen kan ändå en gång möj ligtvis själ ingjutas, endast det kommer en Pro melhieus en Mirabeau. Se der allt hvad jag efter så lång tystnad, har att uppduka i poli tiskt hänseende, och det är, som man tord finna, ej mycket, hvarför det ej heller är under ligt, att jag ej skrifvit förr, ja, det hade knapp nu lönt mödan, om jag ej velat värja mig fö förebräelsen af underlatenhet i mina löften, att då och då, underrätta om ställningar och för hållanden härstädes. Jag måste derför, för at ändå ha något att säga, vända mig åt anno håll, nämligen åt konsten och litteraturen. I detta afseende har härstädes, som vanliet ej varit någon brist. Rikast har dock varit det I på i senaste tid, under hyilken trenne kons snärer, af första rangen, täslat med hvarandra jsom vid ett olympiskt spel nämi. Bull, Ernst oc Döhler. De förras sätt att spela Viol äro solika, att jemförelse dem imellan ej ens ka (komma i fråga; begge äro dock hänförande ————— — kk3: — — —— — 2 NA