ilalienarnes sång och samspel dock alltid ett sådant lif, att det då och då var rätt roligt att höra och se dem. Mad. Fink-Lohr var en god, men något försjungen sångerska. Högst intressant var uppträdandet af de begge blinda konstnärinnorna, Bertha Bruns, såsom sängerska, och Pauline Brauns, såsom pianospelerska, från Inslitutet för blinda i Hamburg; både deras sång och spel voro beundransvärda, ej allenast såsom blinda, utan äfven som konstnärer, och ett sådant accompagnement, som den ena blinda utförde åt den andra, får man sällan höra. be resa nu, med sin lärare, Prof. Julich i Sverge, som jag tror, och kunna ej annat än uppväcka det högsta deltagande och intresse. Ej mindre beundransvärd, än de sjelfva, är deras lärare och hans talamod och method, att bibringa dem en sådan fulländning; de hafva också väckt uppseende i sjelfva Paris så väl som i Berlin och Hamburg. i kungliga theatern har just ej haft att bjuda på mycket nytt; men åtskilligt gammalt godt. Bland det nya utmärker sig, framför allt, tragedien Dina af den gamle Öhlenschliger, för sin höga kraft och den dramatiserade barnsaganAqgnete og Havemanden af den unga, eljest älskliga Andersen, för sin smäaktiga svaghet. Äfven Bournonrille har åter utmärkt sig, genom en mästerlig stor balett: Kric Menreds barndom.? I Litteraturen har en skrill af en obekant storhet: Enten — Eller väckt stort uppseende. Thorwaldsen är, till allas glädje, åter här, och arbetar slitiat. I julas gjorde ban ett herrligt poötiskt utkast, som han kallade ulhlidjen i himmelen och der han åter lät sina gudomliza englagestalter uppträda: en sann bild, tror jag, af den englalika gubbens själ. kungen beställde basreliefen genast i marmor, och Chlenschläger besjöng den. Bland all skön konst och alla nöjen, Danmarks hufvudstad erbjuder, få vi ej beller glömma Prices equilibristiskt-mimiska trupp, som fortlarande skänker de lefnadsglada köpenbamnarne mycket nöje, och Gauthierska konstberidare-sällskapet, som numera tällar med de bästa i Europa. Då dylika konster utföras si som Prices och Gauthiers göra det, kunna de nästan räknas till de sköna. — A propos om sköna konster, så erbjuder Malareahademiens exposition i är äfven flera rätt vackra saker; men som ingenting är osullständigare och tråkigare, än beshrifningen af iaslor, som läsaren ej sett, — och har han det, sa är den öfverflödig, — så vill jag här ej upptara rummet dermed, utan heldre öfverga till en för svenska lisare intressantare och angenämare sak, näml. den förkärlek, som här allmänt rader för allt svenskt. Sträfvandet att sluta sig allt närmare till Sverze, och slita sig allt mer sran Tyskland, framträder vid hvarje tillfälle. Tyskan ville man, om måjligt, alldeles utesluta, och deremot införa Svenskan, genom skolor och läroböcker, hvaraf redan en utkommit; Svenska noticer vill man se upptagna på originalspr-ket i danska tidningar och ej mera veta af osfversättningar från något af de skandinaviska språken till det andra, och denna opinion är rådande hos partier af alla färger. En sådan andelig förening mellan nordens samsyskon, är verkligen rätt hugsvalande för hvar och en, som ser lilet längre än till morgondagen, och af denna andeliga förening skall, förr eller senare, säkert äfven uppstå en kroppslig, såsom skalet bildar sig kring kärnan; och deraf en oöfvervinnelig, såväl materiell, som intelektuell styrka. Ett nytt, glädjande bevis på denna längtan efter en innerligare förening, isynnerhet, hos det yngre skandinaviska slågtet, ser man i den tillämnade ångbåtsslärden af köpenhamnska och Lundska studenter till Stockholm och Upsala, och vi vilja förmoda, alt intet binder skall möta, det äfven Christiania studenterna komma med, på ett norskt ånglartyg. Ilvilket herrligt gigantiskt lyckoblad skulle denna fyrväppling, de fyra niversiteterna, ej utgöra, förenad kring sin stjelk, minnena på Upsala högar. Huru ljuft bör ej hvarje nordbo känna dervid, att han ej är Dansk, ej Norsk, ej Svensk, nej endast Skandinav! — Och som jag ej tror mig kunna sluta med någon angenämare tanka, går jag för denna gången. 2— — —