om presenterade honom sör grelven såsom en ransysk adelsman, landsflyktig för sin relizion. Grelven fann vid första samtalet hos denna rämling, som sökte en tillslyktsort i hans staer, icke endast snille, utan äfven ett grundligt förstånd, och som han dessutom fann honom väl bevandrad i lärdom och vetenskaper, föreslog han honom att ålaga sig hans då 9 årige sons uppfostran: ett dylikt anbud kunde aldrig komma bätre till pass för Abbe de Ganges, också aktade han sig väl att afslå det. Abb de Ganges var en af dessa mån som hafva ett stort välde öfver sig sjelfva: från det ögonblick han insåg att hans interesse, ja till och med hans personliga säkerhet ålade honom denna förbindelse, dolde han med den yttersta sorgfällighet alla sina elaka böjelser för att endast visa sina goda egenskaper. Såsom lärare lade han sig lika mycken vinning om att bilda sin elev till hjertat som till förståndet och lyckades att dana honom till en fullkomlig furste. Grefven af Lippe drog fördel af denna klokhet och lärdom och började rådfråga sin sons lärare i statssaker, så att inom kort tid den föregifne Lamartelliere hade, utan att bekläda något offentligt embete, blifvit den egentlige styresmannen i detta lilla furstendöme. Grefvinnan hade hos sig en ung slägting, sattig, men förnäm, hvilken hon omlattade med den innerligaste vänskap. Det dröj de icke länge förrän hon märkte att det arma barnet fattat böjelse för hennes sons Gu. lyernör, en böjelse så mycket ömmare som der