Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1843, sida 1

henne till hennes sanna bestämmelse. Men det socialismen låter all mensklig verksamhet bsorberas i industrien, så är dess organisation if arbetet en organisation af samhället i allmänwet. Den form af samhället, som den således isyltar, framgår för densamma från den åsigten, som den har om menniskans bestämmelse, och lenna är, enligt socialismens åsigt, ingenting högre är njutningen, en, mot arbetet svarande, ställning och tillfredsställelse för hvarje enskild. Så billiga dessa fordringar tyckas vara och, enligt vår tanke, äfven öfverensstämmande med det allmänna bästa, hvilket ej består af annat än hvarje enskilds, så förfela de dock sitt mål derigenom, att de inskränka sig till det blott kroppsliga och ändliga, och derigenom nedsätta staten till ett blott medel för den enskildes kroppsliga njutning. Den måste derför vara likgiltig lör hvarje stalssorm, hvilken nödvändigt mäste hafva det högre syftet, att, såsom mensklighetens högskola, utveckla individerna till verklizc sambållsmenniskor; då socialismen deremot blifver stående vid samhället i sin lägsta betydelse, såsom en blott association till uppnåendet af den ena eller andra Jordiska förmånen. Det politiska gebitet i allmänhet, såsom den menskliga andens intresse att finna silt uttryck i vissa statsinrättningar, såväl som det nationella, hvaruti det allmänt menskliga har bestämt sig till national-anda, är något, från denna ståndpunkt, absolut otillgängligt. Det tyckes derför, som om Socialismen sammanträffade med statsekonomien, hvilken jemväl blott rörer sig inom sällskapets underordnade, materiella krets, men detta är dock ej händelsen. Socialismen har en metafysik, en ide om universum och menniskans väsende och bestämmelse; dess syftning går derför ut på en, mot denna idee svarande, organi sation af samhället, och dertill behöfver den visserligen statshushållningens hjelp (många utmårkta statsekonomer hafva också ufgått från socialismens skolor); men statshushållningen har ej alt göra med det högsta, med menniskans bestämmelse, den söker blott de allmänna reglorna för rörelsen i de materiella krafterna, den har ej att göra med den fria viljan, utan med den blinda nödvändigheten, hvarmed dessa krafter sätta samhället i rörelse; de lagar, som framträda här, äro ej sådana som anden gilver sig, utan endast naturlagar, omedelbart följande al dessa förhållanden. Allt detta är, för socialismen, blott medel, den bör känna och första att begagna dessa krafter för den nya organisalionen af samhället, som den vill medföra. I jem förelse med statsckonomien, kan man tillskrif. va socialismen en politisk karakter; men eme dan den likväl ej höjer sig till elt högre mål än ett sådant, som kan uppnås genom dess: medel, så förlorar denna politiska sida all vida re betydelse. Socialismens fullkomliga vanmak i detta hänseende, visar sig också i de fanta stiska, förskrufvade föreställningar, hvartill der förfaller, så snart den går utom sitt egentlig; område, huru fornustsenliga dess principer äfven vid första blicken, kunna Synas. Öfvergå vi nu till betraktande af de bestämde theorierna, så träder först den S:t Simonistiskemot oss. S:t Simon tillhörde en af de första ad liga familjer i Frankrike, och trodde sig, redar