Bazard hade, under restauralionen, förbundit sig med Karbonari, ej emedan han delade den bland dem berrskande politiska äsiet (republikanismen), utan blott, emedan han, såsom dessa, hatade den dävarande lezeringen: han var genomtrångd af den öfvertygelsen. att den! farliga brist, hvaraf samhället led, ej kunde ehjelpas på blott politiska vägar, han trodde, att det, vid hvarje politisk revolution, aterstode en fiende, som skulle tillintetgöra alla dess väntade frukter, nemligen egendomens olika fördelning, som blifver den eviga fienden till alla menniskors materielia sjelfständighet, i det den gifver några ett absolut företräde framfor andra. nan har således, genom denna förvridna, orimliga utveckling af l. simons lära, — M lika orimligt som det vore att begära samma själsförmögenhet af alla menniskor, lika orimligt är det att de kunna hafva samma maleriella förmögenhet, — en helt annan princip att bekämpa, än en viss slatssorm; nemligen sjelfva den individuella sörmögenhelens okränkbarhet. — Har denna väl någon absolut rättighet? Så frågade han. Alt, utan vidare omsvep förneka denna fråga, gick ej an, ty hela den kristna verldens lif är bygd på denna bas, men lika så litet fick den, obetingadt, bekrästas; ty personlighetens utveckling och sulländning, som, enl. Bazards tanke, hindras af denna princips absoluta giltighet, är just hela den kristliga hitoriens djupaste innehåll, och enligt vår tanke förverkligas det också bäst derigenom, att hvar och en får utveckla siz i fullkomlig, sann frihet, ej sjelssråld; men bvarvid olika spiriluel och materiel förmögenhet jemväl är oundviklig. Denna frågas afgörande kunde imellertid ej utfalla isolerad, utan måste uppträda, såsom organiskt moment i hela tankeföljden , i en systematiskt utvecklad verldsäskådning. Bazard finner nu, i kela verldsutvecklingen, tvenne principer i strid med hvarandra, nemligen den organiserade enheten och isoleringen, lösryckandet, som han kallar antagonismen. Denna antagonism gör sig ingenslädes mera gällande än på industriens gebit, der den sria konkurrensen har blifvit ett kris af alla mot alla, ett krig, som imellertid, enligt vår tanke, är skönare än någon srid, mera välgörande, än något luen; ty detär ett andans krig, ett öfvande af själens krafter, elt slipande af den ädlaste diamant mot diamantstoft, hvaraf just mensklighetens herrlizaste utveckling blir en följd. Så betraktade dock ej den skefögda Bazard saken, utan i stället som ett ondt, uppkommet af den makt, som besittningen utöfvar öfver den individuella arbetskraften, då vi deremot anse besillningens båsta verkan vara driften till själsoch kroppssörmögenheternas utveckling. Bazard fordrade derför, orimligtvis, arbetets emancipation från besittvingen. Ilvilken drisljäder skulle då ersätta denna af Gud sjelf i menniskan nedlagda? Och hvars missbruk det endast är, som fororsakar dödande egoism. Denna orimliga emancipation kunde dock ej ega rum, utan en helt förändrad organisation af eg endomsväsendet, ja, af sjelfva naturens lavar, och det är detta, som skulle vara den nyare tidens uppeilt; ej underligt derför, om den ibland tycks höra hufvudet i väggen. Enligt denna äsigt, bör man, framför allt, ej betrakta egendomen, såsom absolut, då det ju visar sig, alt detta begrepp i den historiska utvecklingen har mottagit många modisika ioner; — dock aldrig blifvit upphäfvet. Föremålen hvarölver man kan hafva egendomsrätt äro således inskränkta, arfsrätten för sidoliniernas askomlingar likaledes underhastad åtskilliga inskränkningar Den punkt, hvarifrån han nu vill se egendomens inskränkning börjad, är arssrätten. Han uppställer sörtjenstens arssrält i stället för slägtskapets, — hvilket i förstone låter mycket präktigt, — så att samhället, ej familjen, blilver den egenlliga egaren af förmögenheten. A estacun selon sa capacite, å chaque capacite selon ses oeuvres, sådant är hans valspråk, och ingen kan förneka dess sanning; men han inser ej sjelf, att den just bäst ernås genom industriens och inlelligensens sullkomligaste frihet, äfven i ålnjutandet af dess frukter. Han vill deremot, för att uppnå detta upphöjda syfte, alt ett banksystem skall upprättas, som består af en, för hela nationen gällande, Centralbank och en mångd Provinsialbanker. Jill dessa ölver lemnas de aslidnes egendom; dessa bankers styresmän afgöra, hvem som är värdig att ärlva. tlärmed bör r hvarje egare vara nöjd, ty för hela sitt lif mående och isvnnerhet Markisinnans som flitty