Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1843, sida 1

tet uldrag; men hvilket vi dock ej kunna afhålla oss ifrån att behandla något utförligare. Det börjar med förfarandet med Gustaf III depositunr och blotta inledningen dertill, som är en, ehuru sen nyårsönskan till bref-emotiagaren, afhöljer ett af systemets hufvudlyten: uppskjutandet, i det Förf. hoppas på tillgist för sin sena nyärsönskan, då han hänvisar till ett på samhällets höjder gängse valspråk: Festina lente) — Förf:s omdöme öfver nämde 50-äriga depositum, som med så mycket anspråk förvarats, uttalas för öfrigt i de bekanta orden: parturiunt montes I — och hvar och en mäste instämma deruti. Han tillskrifver dock, på ganska sannolika skäl, orsaken till denna obetydlighet, ej Gustaf III, utan Carl XIII, som lärer hafva tagit sig friheten utgallra vissa, honom mindre behagliga, papper, hvarför också fera paket varit förseglade med hans, ej med Gustafs sigill. Med skäl klandrar Förf. dessutom behandlingen af den lilla resten, och nekas kan ej, att man gått temligen godtyckliai tillväga dermed, isynnerhet med frimurarepapperen, som Gustaf HI tydligt föreskrifvil ej borde få öppnas af någon annan än den regerande Konungen af hans äll?. Åminstone börde formerna vid det beslut, man dervid fattade att öfverlemna papperen till Stockholms frimuraresamfund, för all öppnas i närvaro af någon bland Consistorii Åcademici ledamöter, hvilken sjelf är frimurare?, hafva varit något lagenligare, hvarföre Forf. äfven anmäler Konungens rådgifvare i detta sali för sju förplumpningar, som väl förtjente riksens ständers uppmärksamhet, vid nästa riksdag. Oss synes, alt det ändå varit rättare, om Konungen sjelf öppnat ofvannämnde paket, då ätminstone ett af testatorns vilkor blifvit uppfyldt, nemligen att de blifvit öppnade af den regerande Konnnaen, hvilket, utan tvifvel, var Gustass hufvudsakliga mening; — all denna Konung ej skulle vara af hans ätt, kunde han ej ana; och säsom adopterad son af Carl ÅIII, skulle äfven i detta fall, Gustafs vilja hafva blifvit juridiskt uppfylld. Nu deremot handlade man rakt emot den aflidne konungens bestämmelse; men det är sannt. han var ju också — afliden. — De nämde förplumpningarne äro verkligen af den art, alt de sorfjena all uppmärksamhet, och, bland annat bevisa de det högst oriktiga att hafva en sådan stat i staten, som srimurareorden. Detta bevisas ytterligare af de följande betraktelserna öfver detta, för vår tid, lika opassande, som urartade, hemlighetskrämande samfund. I dessa betraktelser uppdagas huru man äfven inom detsamma gör gunsllingsSyslemet gällande, och med nya grader och stjernor belönar de behaglige ; men tillhakaställer de obehaglige. Så särakiig kunna vi dock ej tro någon man af värde vara, att han låter verka på sig af dylika Uselhelergör han det, så var han ej värd att behålla, och följden skall endast blifva, att ingen bra karl mer ingår eller fortgår i frimureriet. Värre är vissa af dess ledamöters bemödande att offentligt svärta personer utom frimureriet, och det i skrifler, som derigenom, att de säljas blott åt frimurare, göra anspråk på att sritagas från offentligt bedömande, från öppen vederläggning. Derefter vidrör brefskrifvaren jubelfesten d— — 2e