Ste och öte Febr. Redan i inledningen vidrör han densamma med en bön, att Gud den Allära högste i det länesta nådeligen fördröje dess löremals naturliga sömns sörvandlande i den eviga, och deri har han rätt, liksom gumman, som bad Gud bevara den närvarande länsmannen; hon hade upplefvat, att det, för hvar ny, blifvit värre. För öfrigt anser Föri., sisom flere, det ligga ett slags han uti att Stockholms borgerskap, under närvarande kris i rörelsen, eifvit en så dyr bal till firandet af hvad som egentligen ingenting var att fira, aldraminst för näringsidkare, samt yttrar del hopp, att hufvudstaden, for allt sitt devuerade braskando, ålminstone mätte sa en ordinarie polismästare, som den, tillfölje af regeringens vanliga ajourneringsoch tillsörordnings-system, under 45 är saknat. — Till följe af de fröjdeluftbägare, som lyste och försvunno d. 6 Feb., gör Förf. den rättmätiga frågan, hvarföre man ej heläre ssirake den 25te årsdagen al värt nuvarande statsskick, som dock bordt ske 1854 och ej 36, som Förf. uppger. Denna fråga besvarar han dock sjelf med en annan sluffräga: Hvad äro vara grundlagar? Svaret derpå skule äfven förklara hyarlföre vi ej fira deras stadföstande; men låt oss en gång få en sädan konstitution, som Norge och se den Så hevakad som den, så skola vi nog ej heller stå efter våra bröder vestkansjells, i yttrandet af vår glädje deröfver. Nu deremot är det med våra grundlagar, ja våra lagar öfverhufvud, isynnerhet deras handhasvande, likasom med föreningen: de äro blott att grata åt; men eaj alt fira jubelsester för. Imellertid kunde det varit lika mycket skäl eller oskäl till det ena, som det andra. Deresster uppdrager Förf. en parallel imellan Gustaf III och Carl XIV Johan, och resultatet ör verkligen öfverraskande. Man skulle deraf kunna tro deras ursprung vara alldeles omvändt, så sransyskt gladt, så folksmässigt sordomsfritt handlade den förre, så nordiskt bulttert och nära nog solkskygdt sår det till under den sednare. Såsom exempel anför bresskrilvaren nyärsbalen då och nu; utsärdandet och upphäsvandet af vårt politiskt nantesiska edist, kungabrefvet af 1777, angående majestålsbrotts anmälande hos konungen, före den anklagades arrestering och brottets upptagande vid domstol. kommentariernes uppgorande öfver denna parallel, olverlemnar bresskrifvaren, med skäl, åt emottagaren; de uleblifva nog ej hos hvarje tänkande låsare. Valet af f. d. Statsrädet, numera GeneralTulldirektären, Friherre Gyllenhaal till Amaronther-Ordens stormästare efter Ex. Gr. de la Gardie är väl, i det hela en smäsak; men man kan ej neka att vid hvarje utmärkelse, som träffar denna tresliga landtjunhare, sråga på hvad grund han erhallit den; ty så langt vi kunna se, finnas hvarken yitre eller inre skäl dertill. Ått denna sållskapsordnarnes drottning betydligt sänkt sina anspråk på sin stormästare, är tydligt. och vi undra, om den ej helt och hållet kommer att ramla vid fallet från de la Gardie till Gyllenhaal. Skadan vore då i alla fall hvarken stor eller ingripande och således ej värd att kosta flere ord på. Tvistigheterna om sängelsebyganaderna vidröras blott helt kort, dock tillräckligt, för att fästa uppmärksamheten derpå och på hvad som redan skrisvils och kommer att skrifvas derom. Sant är, hvad äfven vi genast anmärkte, att det yar obetänksamt af riksens ständer attlemna så stora summor i händerne på en styrelse, som hiltills så litet motsvarat nationens förtroende, och till ett ändamål hvars tillämplighet i allmänhet och på våra förhållanden isynnerhet, ännu på intet sätt är afgjord. zresskrisvaren nagellar jemväl något med expeditionscheferne von Kock, Forssberg och Brandel, och detta med rätta. Må man dock ej, som vi redan förr yttrat, lata sorleda sig af departementalstyrelsens motståndare, att angripa saked för personen skuld, och dymedelst arbeta de förra i händerna, samt ofrivilligt och omedvetet bidraga till nedrifvandet af denna lilla början till verklig ministerstyrelse. berför kan man ej heller beskylla var gamla Bekante, ehuru han avar vederbörande efter förtjenst och isynnernet lierr v. Kock, som, genom silt hbBarnängslal m. m. verkligen kokat ihop en rätt mustig soppa åt sig, som han troligen ännu länge far supa på. Så mycket rigtigare och vigtigare är det attframhålla dylika sujetter, om man märker dem sträfva till