Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1843, sida 1

Min Gud! huru kan jag det? Det är väl icke kammarjunkaren. : , han är allt för lällsinnig dertill. Den gamle generalen? Yrar ni min dyraste? Han älskar väl sin bönbok; men icke några unga qvinnor mera.? Nå, kanske den unga Assessorn? Ja om han icke vore allt för mycket intagen uli sig sjell. Nå, då kan jag ej gissa det; huru kan jag också inlåta mig i sådant samlal?? Jag smickrar mig med, att saken ej är så alldeles alt förakta. Det är — det är — min Herr broder? Hvilket skämt! der tjenarinna, milde engel, fullkomligt, fullkomligt alfvar. Ni glömmer, eller rättare han, att jag är maka och moder! IHvarken jag, eller han. Sedan tre veckor har han ägt denna passion; först i dag lyckades det mig aflocka honom bekännelsen derom.? Ni gaf honom väl, för Guds skull, intet hopp? uru kan ni tänka sådant? Min väns ära är min, intreset för henne lika stort, som för min olyckliga broder? — I sanning, min vän, ville jag skildra hans känslor för eder, skulle ni ej kunna underlåta att blifva rörd. Plott en bön framställer hans syster, var ej allt för hård emot honom, beröfva mig ej genom allt för mycken stränghet en broder, den bäste, ömmaste af mi na vänner, samt nu min beskyddare. Klockan slog sex. Min Gud redan så sent. Åssembläen tvingar