Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1843, sida 1

ÅÅ och i alla länder hafva ett visst egendomligt, vemodigt och ömt klagande uttryck, hvilket så väl motsvarar det intryck, som sramkallas vid solens nedgång, när dagen lutar till sitt slut. På vägen vid allöens slut, tågade en hjord förbi af den ulmärkla boskapen, af hvilken de holländska artister välja modellerna till sina vackra saslor, hvilka så (troget härma naturen. Framför huset, hvilket vi redan hänna, stodo två fruntimmer på trappan, och läto ögonen hvila på den förbitågande bölande hjorden. Detsyntes tydligt, att den yngsta nyss hemkommit ifran marken; ty hon hade ännu en temligen fin stråhatt på sig, hvar form antydde borgerligt stånd och en viss vålmåga. Sidenbanden, som hbällit den fast kring de väl formade kinderne, sladdrade ledigt i vinden, ach hatten satt långt åt nacken. Derigenom gjordes det möjligt att betrakta hennes ungdomligt friska, vackra kinder, ocl ett par vänliga ögon, som strålade af godhet och munterhet. NMed venstra armen stödde hon sig på jerngallret, som omgaf trappan. Den högra armen hade hon kärlekssullt slingrat omkring der äldre fruns. benna var af en temligen fyllig ehuru smal slgur, och hade lagt sina samman. knäppta händer på den unga flickans högra skul: dra, och stödde sitt åt sidan lutande hufvud på hennes arm. Äfven hon hade fästat sin blict på den förbitågande bjorden, men klarheten a hennes blåa ögon syntes fördunklad af tårar ocl bennes ögonlock tycktes dölja en källa af oändlig sorg. Du tror dig hafva sett honom längt borta Bertha? sade det äldre fruntimret till det yngre. Ja! söta tant! Då jag stod på höjden af der