aldraminst kan fullkomligt tälla med de såkal lade praktiska statsmännens, al hvilka de, i all mänhet erfarit, icke råd, understöd och vålvil ja, utan motverkan och siendtlighet; att de ryckte från sitt hem och sina egentliga yrken måst med försakelse, ej blott af beqvämlighe och lefnadsnjutning, ulan äfven af egna förde lar och med äsidesättande af egna enskilda an gelägenheters värd — något, som för mer är en varit ganska kännbart, isynnerhet för åtskil liga af adeln, som ej halva nägra arfvoden, men hvilka i öfrigt äfven för de valde repre sentanterne ej ersätta deras pekuniära förlust, — att, särdeles inom vissa utskott, arbetet vari så räåget, alt det ofta upptagit, ej blott för-ocl eftermiddagarna, utan äfven helsdagarna; oct långt ifrån att kunna räkna på någon belönin: derföre, de liberala i allmänhet, och enskild: de verksammaste bland representanterna, vari ständiga mål för regeringspartiets smådelser, sarhasmer och lomska insinuationer — så kar man göra sig ett begrepp om hvad denna representation skulle förmå uträtta till landets nytta, huru hon skulle kunna ställa det i bredd med idehvarfvets högsta adling, och tillegna det dennes bästa resuliater, om det en gång tilläts henne att gifva sig sjelf den ändamåälsenliga organisation, hvaraf hon känner sig vara i behof.