Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1843, sida 1

nya usskoltlsmedlemmar i de afgängnas stå Candtmarskalken och Erkebiskopen (adelns och prestständets ordförande) öfverdrefvo och missbrukade den rätt att afvisa förslag, som grundlagen, vid vissa tillfällen, medgisver dem; jemväl borg sareståndets ordförande begagnade imellanåt denna utväg, och deras afvisning bifölls nästan alltid al ständets pluralitet, hvarigenom frågan ej kom till konstitutionsutskottets behandling, der dess affärdande troligen blifvit underkänd. En och annan representant, som hittills blifvit ansedd för liberal, och med denna förutsättning blilvit invald i utskotten, hade, under riksdagens lopp, låtit förmå sis alt ändra åsigter, och detta verkade, vid vissa tillfällen, hämmande och retroaktivt på utskottens förslag, hvarföre dessa ej alltid blefvo så srisinnade och nationella, som man hade önskat, och som de skulle hafva blifvit, om riksdagen hade kunnat slutas, förr än dess långvarighet hade utöfvat sin tröttande och förlamande verkan på åtskilliga sinnen. Detta märktes isynnerhet vid näringsfrågor. Man hade, som vi ofvan antydt, heldst önskat, att dessa ej hade blifvit vidrörda; men då detta ej kunde undgås, önskade man dem behandlade i öfverensstämmelse med nationens allmänna intresse. Detta skedde likväl ej. Skråoch yrohibitivandan blef rådande; näringsfriheten erhöll ingen eller så godt som ingen utvidgning, och det åsyftade utplänandet af ordet Förbud i tulltaxan, kunde ej genomdrifsas. Införseln af åtskilliga varor, förnämligast kläden och ofaconerade sidentyger, sörblef, såsom fordom, förbjuden, och på en del andra varor bibehölls den orimligt höga tullen. Hela orimligheten af dessa å tgärder, ligga klart i dagen, endast man jemför det inhemska behofvet och tillverkningen af kläden, som ändå kanhända underhjelpes af eu och annat för sabrikörernes egen räkning, införskrifvet stycke, samt besinnar att ordinära viner kosta nästan dubbelt så mycket i tull, som i inköp, m. m. m. m. I konstlitutions-ulskottet var imellerlid den liberala majorileten så stark och öfvervägande, att alla försök att rygga den förblefvo fruktlösa, och alla regeringens samt de konservativas ansträngningar strandade mot denna majoritet. Ilvarje förslag, som utgick deritrån, uttalte, om det också ej var något mästerstycke af stalsvishet och lagstiftningsförmåga, dock en frisinnad, nationell anda, som åsyftade förbättringar af det bestående, och isynnerhet var det ej möjligt alt afvärja, knappt nog att, vid ett och annat tillfälle, mildra, det fullkomliga missbilligandet af det rådande systemet, som uttalte sig i utskoltets dechargebetänkande, hvarigenom det, vid hvarje riksdag, är skyldigt att yttra sin mening inför ständerna öfver Konungens rådgilvares förvaltning af deras embeten, och huruvida de sramdeles förtjena Ständernas och Kungens förtroende eller ej och i anklagelsen af Statsrådets medlemmar inför riksrätten, bedröflig i åminnelse. Det första dechargebetänkandet, måste föreläggas ständerna, hvilka, ifall de hade bisallit det, skulle hafva anhållit hos Konungen om att han ville aflägsna de rådgifvare ifrån sig, som man ansåg ej hafva uppfyllt sin pligt. Dock, hvad man förmodat, oe RR ii ——