inlrässade: beteånhandet förkastades af adelr ach preslorna ), sörnämligast på grund dera att det nu var ösverflödigt då alla de sadlade idgifsarne voro trädda ur statsrådet, och saken förföll derför: ehuru följden bordl blifva de förkastade rådgifvarnes skiljande äfven från deras nu innchafvande tjenster och pensioner, snsom ovärdiga alt tjena Fäderneslandet eller att erhålla någon belöning af detsamma. Men den egentliga afsigten, nämligen att bringa sräsan till diskussion, uppnåddes likväl. Angående det att sätta sådana rådsifvare, hvilka ansägos halva felat mot grundlagens tydliga föreskrifter, under tilltal inför riksrätten, är konstitulionsulskottet oberoende af ständerne. Dess beslut är, i detta fall, ensamt afgörande, och i Sverge ser man således det sällsamma skådespelet, att en fungerande minister anklagas af folkets ombudsman för öfverträdande af nästan alla konstitutionens föreskrifter, hvars utgång dock hlifver lika sällsam, nämligen fullkomlist frikännande, äfven vid den tydligaste i brottslighet, sasom i habinetiskassefrågan m. m. klagopunklerna voro ej mindre än några och Årettio, och angingo alla det astrådda stafsrädets medlemmar, med undantag af sjäministern, Friherre lagerbjelke, som, kort före riksdagens början, inträådt i statsrådet. Till följe af riksrättens felaktiga sammansättning af idel emhetsmän, hvaraf en del kunna afsättas och de öfriga, för deras befordrans skull, äro beroende al regeringen, inträffar det sällan eller aldrig all den anklagade fölles, ålminstone ej i nägon våsendtlig punkt, också räknade man ej derpå; men afsisten: missbilligandet af de begånana ölverträdelserna af grundlagarne, varningar mot deras förnyelser, och att förmå öfverträdarena att afgilfva förklaring, samt al söra reda för deras handlingar och äsigter, blef likafullt uppnådd. Konstitutionen tillägger ständerna rättigheten alt, vid hvarje riksdag, genom en såkallad opinionsnämd, yttra sig om huruvida alla medlemmar af högsta domstolen, hafva förvaltat sitt hall således, att de lörtjena att bibellalJas vid sitt ansvarsfulla embete. I fall denna fråga besvaras nekande, kan det företagas omröstning, om 3 al dem, som äro 42 till antalet — och om en eller flera fi det behöriga antalet af röster emot sig — 23:delar etter 52 af 48 — böra de afgå, med bibehallandet af halfva lönen i pension. Denna ständernas rättighet har blifvit mycket tadlad; man har sagt att domarena ej äro stalsmän, att deras förseelser kunna och böra bevisas med fakta och lagliga skäl, ej med ett obedlämdt såäkalladt opinions-volum, och denna mening saknar ej alla skäl för sig; men, under eft sådant samfundstillstånd, som det nuvarande svenska, då de maklegande hafva visat, all de ej bry sig om det, som andra konstitutionella staters ministrar tro sig böra ahla: Polkets röst och ständernas stämning; då de ej synas vilja gifva vika för annat, än hyad som verkar på de för moraliska syften likgilliga individer, d. ä. för det juridiska tvånget, den faktiska nödvändigheten; under sadana förhållanden kan det ej vara onyltigt, all denna mabt existerar, såsom ett gagneligi hkorrektiv, sisom en varning för den eljest oansvarige högsta domaremakten. Tre af justilieråderna, Cresve Snoilsky, Herrar Nyblxus och Isberg fingo verkligen ett betydligt antal svarta kulor, som för den förstnämde gick ända till 30. Detta resultat af omröstningen skulle i Frankrike eller England hafva varit sillräckligt, för att förmå de således utpehade, ati frivilligt resignera ; men det är harahteristiskt tör äsigterna och hederskänslan hos Sverges hösa embetsmän och dignitärer, att allesamman, . 0. m. Grelve Snoilsky ej undantagen, blefvo sittande på sina platser, emedan de ej hade fått len juridiska pluraliteten emot sig. Den moraliska hade för dem ingen betydelse. ) Man hade öfverenskommit, att betänkandet ej skulle företagas, förr än d. 4 Juli. Förlitande sig derpå, hade några af de liberaJa medlemmarne rest hem öfver midsommar. Men helt oväntadt, blef det redan föredra