Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1843, sida 1

——7—7——54 på hvilken, efter min uppfattning, Herr Norehn syftade. Då man behagat att jemföra min kostum med en herdinnas, så ber jag eder nu, att se i mig en verklig ängarnes hjeltinna. lennes kamraler dansa redan, det är lek i dag; ifrån andra sidan om kullen höres skallmejans muntrande toner och skratt och skämt. Hon har dock smugit sig hit, undan gossarnes efterhängsenhet; henne roar det ej i dag att dansa, icke att utmärkas af karlarnas skara; ty den herde, af hvilkens uppmärksamhet hon skulle känt sig fröjdas, han saknades vid leken i dag. Forliden gång dansade han med henne och och skänkte henne en nyss ntsprucken ros. Denna, ehuru vissnad nu, är icke bortkastad, utan framtagen ur sitt gömställe vid barmen, för att innerligen betraktas till mildring af saknaden. Men tyst, det hördes något, voro det steg? kan det vara ban? ack, om det vore — ack! (Ottilia har plockat en blomma, hvilken hon med venstra handen trycker emot sitt högt andande bröst. Med den högra omfattar hon, lätt darrande, en ung björks sha slam, bakom hvilken hon, liksom skygg söker dölja sig. Hufvudet lutas dock fäam med det sköna uttrycksfulla ansigtet vändt åt sotstigen; den innerligaste längtan, den mest spånda förväntan lefva i hennes ännu ungdomliga drag. — Paus —) Marmo: Min själ, kommer herden icke, så förstår försynen sig ej på en tjnsande komedi och är en fuskare till en theater-skald. Margaretha: År hon en suskare? (klappar Adolph pa axeln). Adolph: (som försjunkit i Ottilias anblick, ha