Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1843, sida 1

mera än en bedräglig vän, som vill förleda oss till ett evigt hopp utan uppfyllelse? Marmo: Jag kan icke misstänka dessa dolda röster, som tala uppmanande i vårt inre. De äro elt echo ifrån det ideala målet för vår bestämmelse. Icke hånande, moderligt ledande ropa böjelserna i menniskans bröst. Margaretha: Alldeles, alldeles. Den visdomer kan vi hemta af den dagliga ersarenheten. Tänk blott på den hvardagliga längtan hos ungherrarne till flickorna, och hos dessa till karlarne; den känns odisputabelt derföre af dem, att de må blifva ledda i hvarandras armar efter nalurens moderliga plan. Har jag ej rätt? är de något all invända mot detta exempel? Udolph: Om icke, att det är for inskränkt. Tala ej endast om en längtan blott och bart till mannen, eller till qvinnan; säg äfven: längtan till en maka, till en harmonierande själ, ett likstämdt hjerta. och om denna innerliga åtrå också icke hvardagligen stillas och läskas, så har naturen dock utlagt dess frö, oss till hån och smälek. Nej, denna höga känsla skall leta oss fram till vår sanna lycka, den skall bevara oss från att följa lättfärdiga, ombytliga böjelser, den skall granskande väga ödets gåfvor och endast låta bss fästas vid det lyckliggörande föremålet. Ottilia: Och denna längtan är den underbara kärlekens fasta rot! Jag förstår er. Marmo: Det kunde täla bevis, ty jag tycker han talde nog sväfvande, svärmiskt. — Men kom icke med någon asfhandling till bevis. Ottilia: Förstår du mimik? — Välan! Jag vill försöka att uttrycka i en attitude den längtan