Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1843, sida 1

ningen. Huru finnen J den? Skola vi säga: så ängt och icke längre? eller skola vi fortsätta upptäcktsfärden? Ottilia: se der, hängbjörkarnes vänliga gestaller; i en enda af. dessa susande kronor innebor mera poesi, än i alla stadens skrytsamma husrader. När man kommer ifrån de stela gatorna och deras instängande murar, så tyckes man väl kunna hejda fjäten pa denna grönskande skådeplats, som synes vänta på aktörerna till ett herdespel. Adolph: Hjeltinnan vore funnen och kostumerad, tror jag. Ottilia: Och finge jag tro eder blick, så vore denna hufvudrol tilldelad mig. Men passar jag för den? Skulle jag kunna vinna en herdes tycke? i Adolph: Uppriktigt sagdt, tror jag, mindre en herdes än en hjeltes. Ottilia: Och får jag anse detta som en o mån, eller en olycka för mig? Adolph: Derom måste det egna bjertat dömma i medvetande af sin hemliga längtan. Marmo: Nå, mina värde vänner, er konversation tyckes blifva ordrik, utan att dock ega ett svar öfrigt att liqvidera min förfrågan med. Emellertid protesteren J icke, och jag kan vara nöjd dermed. — Kom, Margaretba, vi agera värd och värdinna bär, hvad de tu också för öfrigt må uppföra i herde-, eller hjelte-styl. — Tag du fram knisvar och gafflar , samt tallrickar och hvad dertill hörer; jag skall krama ut buteljerna och framsöka korkskrufven. — — Otlilia: Hjertats hemliga längtan, säger Herr Norehn! Får den muta vårt omdöme? Ar den