Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1843, sida 2

brodern består sig en glad aston, men jag betalar fiolerna, ty behofvet å min sida och naturlig plikt ä hans tilldömde mig den summa han borissosar i qvall. Troligtvis lär han skicka oss bakelser och annat slisk, för att förderfva också magen på oss, sedan det redan är gjordt med aftairerna. Ha, jag hade lust att låta höra af mig på kalaset hos den gästvänlige, generöse brodern. verkligen det vore ju ej något dumt pahitt att förherrliga festen med skott, om också bara med ett, hvilket dock skulle duga. När jag öfverväger detta, så blir jag hemma nu och gömmer pistolen så länge. Da blott ej tillställa något galet, Clas; jag år liksom rädd, säg mig — —. Se här, Johanna; — väl invecklad i min näsduk, lägger jag pistolen på skåpet. Gif dig nu tilllreds. och lät icke någon taga bort knytet. Jag skall på verkstaden skrifva några ord att sticka med Helen; hon får ej gå förr.? — — Under det snickaren mod bånlöje på läppen, men qval i hjertat upplecknade några rader på en gro! papperslapp, — spräkade modern angelaget med dottern, hvilken inkallats ifrån köket. Sittande på sängkarmen lyssnade Helen uppmärksamt, på hvad mamma hade att säga henne; och skyndsamt utan invändningar uträttades den sjukas begäran, ehuru flickan fann den besynnerlig — och icke begrep ändamålet dermed. Nägra enkla frågor hade hon väl ej underlåtit, för att kanna sig före litet, men då svaren blefvo undrikande, sporde bon ej vidare; utan företog sig kenast all pyssla med en duk; hvarester en stel drogs till skäpet, och belen klef upp på den.