Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1843, sida 2

åt hvilken han räckte handen — god natt, ty när du återkommer, så — solver jag. Ölver det vemodiga uttrycket uti faderns ton skulle Melena säkert ha grubblat mera, om icke en väntande i förstugan vetat att leda hennes tankegång ät ett annat håll. Reimers stod der och fikade ester några kärleksfulla blickar, samt ett litet samtal med den älskade. De vexlade endast alldagliga ord i vanliga ämnen, dock hjerlat kände, hvad örat ej hörde; deras ömhet för hvarandra smyckade det simplaste uttryck med ett intagande behag. Poetisk lyftning, ehuru den ej slog ut i språket, växte dock upp i bröstets känslor, och den enkla frågan: Du kommer ju att hemta mig? jemte det korta svaret: Lina på det! ljöd för dem, som en sång till det ljufvaste hopp. — Då Helena ilade uppföre gaten tänkte hon. ej mera på sin pappas God natt! — Han väntade emellentid der hemma oroligt på, att qvällen skulle inbryta, att hans Johanna skulle somna roligt och fast, — på det att han måtte kunna obemärkt åter nedtaga ifrån skåpet det lilla hvita bnyte, som han gick och liksom vaktade. Vore han blott först ute, menade han då skulle han allt öfvervinna den häfvan, som nu ville smyga sig på honom; säge han blott först broder Alexanders våning så glädtigt upplyst, och hörde glasen klinga så lustigt, då skulle missljudet i själen åter döfva den vemodiga rörelse, som nu ville öfverväldiga honom, Gästerna trängdes, dock ieke egentligen till följe af, att de utgjorde en så stor mängd, utan mera derföre, att utrymmet stod i missförhåhan