Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1843, sida 1

vildning. Hans kunskaper, som voro enfr 2 nad för Kathedern, äro en ära för konseljen. )et är sannerligen icke om alla dess ledamoer man skulle kunna säga detsamma! Hans sält att vara och att skicka sig är vårdslöst och utan värdighet, men tillika så originelt, ut han aldrig äfventyrar blifva obemärkt eller örbisedd, på sätt som flere andra af hans nu varande embetsbröder, hvilka äro för osynliga ut ens kunna träffas af satirens gissel. Man emellan kallas Heurlin ömsom Biskoppen i guldbyxorna, ömsom Stats-Rådet i messhake, — det sednare likväl ingalunda i samma mening, som det yttrades om Grefve Rosenblad ; ty Heurlin är kropp, han, att ge sig daltan tusan djeflar på! att han icke hör till de andäktige skenhelige. Och han försvärjer sig icke. Men kvarföre — frågar du — lägger StatsRådet Heurlin icke bort prestdrägten, och begagnar den klädsel, som tillhör hans verkliga embete? Hvarföre skall en obestridlig öfverlägsenhet blottställa sig för ett åtlöje, som lika iterfaller på både sidenkappan och den guldbroderade konseljiracken? Hvarfore vill han icke synas vara någonting helt? Afven detta, käraste bror! har sina randiga skäl, och du kan på förhand taga för afgjordt, alt Stats Rådet Heurlin icke gör någonting, icke ens drager på sig den ena strumpan förr än den andra, utan slug beräkning. Till och med hans prestkrage på taburetten har, icke en sådan, men två, dem man skulle kunna kalla den lilla och den stora. ben lilla assiglen är, att utan nya formaliteter kunna i blinken få ett andligt brödstycke igen, om konseljkakan skulle befinnas allt för hårdbiten. Han vill då förekomma stormen, och lika oförsedt som man fick se Biskopen på Gotland förflyttad till Kyrkoherde i Nerike; blir Herr Stats-Rådet då förvandlad till Pastor i Stora Tuna, Biskop i Lund, Erke-Biskop i Upsala: — hvilket allt icke utesluter möjligheten, att han korrt derefter kan dyka upp som President i Stats-Kontoret, General-Tull-Direktör, eller Sekund-Chef för Lif-Gardet till häst, utan att han under någon af dessa så olika uppenbarelser ömsar skrud. Hans föresyn är Kardinal Mararin, hvars rykte för spetsfundighet i framtidens häfder sannolikt varder fördunhladt af Kardinal Heurlins. Kardinalskälet till hans prestkrage i StatsRådet syftar på den stundande riksdagen. Medan H. E. Gyllenhaal der skall söka komma i besittning af civila tjenstemanna personalen samt lånbehöfvande, och medan militären, på vanligt sätt, klibbar fast vid Excellentissimus, ehvad han fogar sig efter Minervas uppmaning och annammar batongen, eller fortfarande endast med nyckeln till sängkammaren kommenderar armeen; så blir Hans kminence Heurlins roll alt taga de Högvördige fåderne om hand. Det sker alltid lättare i deras drägt, än i hvilken annan, huru grann som helst, och Heurlin har mycket för mycket hufvud att lata sina interessen öfverröstas af fåfängan. Det inger förtroende, det smickrar den presterliga egenkärleken, det äggar andras lust alt gå och göra sammaledes, att se Stats-Rådet-Kardinalen med prestkrage om hal