sen, hiskopsdorss på brästet och konseljporte fevillen under armen. Det är en fana, uthängs att Samla anhängare och all visa dem den poli liskttorthodosa vägen, korteligen: ett korrup tionsmedel, ingenting annat. Aldrig, icke ens un der den eljest just i det afseendet så illa an skrilna Frihetstiden hafva de hagtägande i Sve rige sjort så stora och listigt sammansmidda an strängningar för att korrumpera, som till de instundande riksmötet, det blir, med ett ord en korruptionsriksdag. Nu mera koper man icke helt simpelt med Penningar, som under den förhatade frihetstiden : man lockat med embeten, man kittlar med utmärkelser, man dagtingar med intressen. Allt detta ligger inom de styrandes läs och nyckel, och folket har ej annat att ställa upp mot dessa giltiga anslag, än sin moraliska känsla, och om denna allt för oförsynt trampas under fötterna, sin fysiska kraft. På en representation, som tillj nära 44:delar består af embetsmån, är det icke osannolikt, att det illcurlin-Brahe-Gyllenhaalska retmedlet skall göra äsyftad verkan, och att nästa riksdag i följd deraf varder helt och hållet reaktionär. kanske är detla till och med önskvärdt. Starren måste hafva hunnit sin mognad, innan operationen förelakes. Bonde-Ständet förblifver hädanefter oåtkomligk (med få undantag åtminstone) på riksdakarna och manstarkast äfven desseniellan. En gång måste fjällen falla fran böndernes och vära talrike orepresen erade landsmäns ögon. När de hunnit handgripligen öfvertygas, att bide pung och frihet äro en djerf ministeres säkra rof, så länge det han legaliseras af en orimlig Represenlations atbomliga rester, — då blir det också snart slut med nuvarande representationssättel: ty mot korruption finnes intet annat medel än styrkan. Delenda est Carthaqo! Den gordiska knuten måste afhuggas. En ställning, som du bör känna, emedan deraf förr eller senare nya invecklade förhållanden torde vara at motse, är hardinalens allians med en stor merkantil nosabililet. — Statsrådet Heurlins fru är nemligen kötltsligt syskonbarn med Grosshandlaren Lilljevalch. Du minns mitt uttalade tvifvel i 3:te brelvet, att sierr Lilljevalch någonsin. skulle verkställa sin stålligt sorkunnade resa: till Australien. Nåväl! hade jag orätt? Herr lilljevalch bugnar Oss fortfarande med sin närvaro, och det är endast vedermälet al vär rika kegerings srikostighet — de 8000 rikdalerna banko slatsanslag — som sått respass. Något deraf torde dock hafva stadnat qvar i landet till det dundrande kalas för hundratals personer, som i somras gafs ombord på det präktiga fartyget med Australiens namn, ärnadt att realisera sarhoppningarna, — Herr Lilljevalens, såväl som statens! Och härmed åfverandtvardar jag för denna gången Ministeren åt sill öde och åt din, som jag hoppas, alldrig tröttnande uppmärksamhet. För min ringa del utsaster jag mig att göra hvad jag kan. Vi arma myror, som ödet dömt, att i de högt uppsattes ögon vara stackare, sullsöra värt kall, då vi släpa till den stora rilsstacken strån, hvilka de högt flaxande kajorna släppa ur näbben, då de gapa för alt härma näktergalen. t