Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1843, sida 1

MR OVR Vx— Det kom ingen, dörren förblef oöppnad. Ja så, hon tyckte icke om att vänta, fllekan. Hm, det synes, som om man måste vara färdig för benne bums, när tillfället bjuder sig, i fall det skall kunna begagnas. Felicia hade, med ett ljus i handen och rodnadens lågor öfver hela ansigtet, hastat tillbaka, genom köket, in till pappa och mamma. Här ulgjöt bon sig i klagan öfver, att värde far narrat henne till ett hennes jungfruliga blygsamhet sårande steg. Gråten satt i halsen, under det beskärmelser flöto ifrån hennes läppar. Hon hade så fasligt skämt ut sig, men det var pappas skuld; emellertid kunde hon aldrig mera låta se sig af farbror v. Tutten, icke på jorden, och icke i himmelen heller. — Modern försökte lugna henne: Hura kan du så der illa taga vid dig, mitt barn; du har ju icke gjort något farligt, och något farligt har också icke händt dig. Så-3, mamma tycker då, att det kan anstå en ung flicka, att förfråga en oklädd karl, om hon finge lof komma in?! Min sånn, det voro en vacker moral! utropade flickan, riktigt förargad öfver, att hon, i sin svåra motgång, ej fann deltagande, icke en gång hos föräldrarne. Äkära Felicia, — invände modern på nytt — du får väl göra skillnad emellan uppsåt och och otour! Den sednare förorsakar dig iedsnad, men ditt uppsåt vår ju snällt; och farbror skall berömma dig derföre och tacka dig, jo, skall han så. Körs i Jesu namn, om jag öppnat dörren! ! Nå, — hrad då? Det hade icke varit hela verlden hellar. Du skall flnna det själf, när du