Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1843, sida 3

ner agerat brudtärna; skulle det ej vara i sin ordning, att vid nåsta brölloppet här i staden avancera till högtidens hjeltinna med krans och krona? Jag kan nu väl icke säga ja, innan han ssriat — genmälte fickan, ej utan sundersamma miner, hvilka höllo skrattmusklerna i sliack. Haf talamod och i det afgörande ögonblicket icke några hetänkligheter — inföll Hämsel och utbrast derpå med förändrad ton och förargad blick på dörren. — det var en seg bultare måtte slag förlama hans näfvar. vi bry oss inte om honom ändå — fortfor han, vänd till dottern. — Tutlen är en man med vigueur, utar gickt eller alderdomskrämpor; han kan ånyo svänga om med sin unga fästmö, om det kommei derpå an. Kort sagt, han blir en eröfring, son hela staden kommer att bittert afundas dig. Be sinna detta, min unga dam. Denna utsigt tycktes förtjusa mamsel Hämsels hjerta och framkalla en blygsam längtan Men familjen fick ej längre öfverlemna sig å framtidsbetraktelser, ty icke nog med, att bul tandet störande fortsattes, förskräckliga rop hör des nu äfven utanför. Tre-talet i sängkammaren spratt till, som pi en gång träffadt af en elektrisk stöt. Tusan dj —, hvad står på! skrek Häinsel till glömmande föresatsen att låtsa sig sofva, och Felicihoppade fram, för att öppna mellandörren till för maket, utanför hvilket den ropande ansträngde sin lungor. Elden år lös! — hördes en karlröst sasaväckan de förkunna, under det hårda näfvar trummade på dörren. (Forts.) 9