Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1843, sida 3

Carl Michael Bellman, Ehuru ingen svensk Skald, icke ens Tegner, så innerligen lefvat och skall komma att, med sine sånger, lefva i nationens hjertan och på folkets läppar, som Bellman, hvilken dock al sin samtid varit minst förstådd, torde likväl, enär missförståndet, i förening med methodistkramet, nyligen ansett lämpligt, att, till och med i kyrkan, inför Herrans Altare, söka — och det alldeles opåkalladt — nedsmutsa den store Sångarens minne, det icke vara olampligt, all säga några ord angående den oförgutlige Svenske Anakreon. Bellman är en af de ovanligaste menniskor. som någonsin varit till, man må nu betrak la honom under den allmänna karaktären son menniska, eller under den nationela, såsom Svensk. Han lefde i den genialiske Gnstaf Ill:muntra tidhvarf, då hvarje talang i Nationer rörde och utvecklade sig. Denne lycklige åt ett i Norden sällsamt fenomen, hvars like, se dan de gamle skaldsånger upphörde, icke vari sedt. Han var en verklig improvisalör, eller riktigare sagdt, en verkligen inspirerad. Ingen egentlig lärdom, ingen förberedelse intet begär att lysa, ingen af reflektionen upp kommen afsigt, hvarigenom mänga versgörar blifva så opoetiska, upptäcker man hos denne naturens älsklige son. Han lefde förnöjsamt stilla och lustigt utaf halfva inkomsten af el D F —