första hand, till större delen stannar i förvalta rens ficka, hvilket erfarenheten äfven dagligen visar. Fordom närmade man sig en annan princip. Ingen blef bruksägare, som icke ägde ett så stort capital utöfver det, hvartill minst balfva fastigbetens köpeskilling, hvilken vanligtvis erlades contant, belöpte sig, om ej mera, som motsvarande hvad till förlag och brukets öfriga skötsel hunde för året åtgå. De som ägde bruk voro blott solida personer , hvilka äfven om en svär jerneonjunctur inträffade icke behöfde frånträda sin egendom eller lemna den under förvaltning at främmande, hvilket nu dagligen sker och hvilkas ständige omflyttningar, alltid måste inverka menligt såväl för Pruksägaren , som på jernhandleringen och utgöra en gilven Nalionalförlust. 249 af Adels Privilegierne den 46 October 1725 lyder: ANt Landskop förbjudes Ridderskapet och Adeln med salt, sill och andra varor i gemen; dock dem som Bruk idka, den. friheten obetagen att handla med det till deras enskildte Bruksbehof betarfya, undantagande köpmansvaror, såsom kläde, vin, specerier m. m. Hela den nuvarande Brusägare generationen har omfattat och utsträckt detta Privilegium så längt som varit förenligt med deras fördel och något derutöfver. Det gilvas nästan intet Bruk, der man ej drifver en stark minuthandel med sill, salt, tobak och nära nog allt hvad den underlydande bonden kan behöfva, utan att, oss veterligt, derföre i ringaste mån betala någon skalt till närmaste städers handlande. benna minuthandel har så utvecklat sig, att inkomsten deraf alltid tages i beräkning med köp af bruksegendomen. Men det är denna minuthandel, som är jernhandteringens ruin. Genom den utsträckta credit, som bruksägare åtnjuta af Götheborgs och Stockholms Grosshandlare, å alla sådane artiklar, som tillhöra denna minuthandel, äga de ett ögonblickligt intresse att drifva den till sin yttersta höjd. Bruksägarne utminutera således så mycket de kunna åt sina underlydande, hvilka icke hafva annat än silt arbete alt betala med. Men detta arbete, huru upskattas det? Sedan bonden kommit i så stor skuld, att han icke på ögonblicket kan prestera contanter eller arbete, är han i bruksägarens hand, om ban ej vill bli vräkt från sin jordtorfva, sitt hem, han är Bruksägarens slaf och havs arbete upskattas ej till dess verkliga värde utan till det värde som bruksägaren finner för godt att bestämma. — Detta olyckliga sy stem går så längt att det gifves ett af de större Bruksbolagen, som man omtalar har för princip, att så snart den underlydande huunit skuldsätta sig jemt så mycket, att han ej vid ansordran kan betala, man genast tvingar honom att afstå från sin fastighet, hvilken han sedermera, om lyckan är god af bruksägaren far arrendera. Bolaget har också genem detta system slagil under sig en massa af egendomar. Ett sådant behandlingssätt är icke mycket bättre än den ryska lisegenskapen, då vi härtill lägga det bestraffningssätt, som i allmänhet äger rum å Bruken i Wermland. När en bonde lörbrutit sig I på något sålt, är seden, icke att han instämmes till Tinget, der han eger rätt alt försvara sig om han kan — nej ban uppkallas på bruhets Contor, der Bokhållaren antingen pliatföller honom efter behag eller afspisar honom med 20 a 50 prygel allt efter sakens beskaltenhet. : Den som ej ser djupare in i tingens stöllningar och förhållanden, tror att detta Bruksägarnes landthandels privilegium är nödvändigt för producerandet af jern till så lågt pris, att Bruksägaren kan hafva en tillräcklig vinst af sin tillverkning. Vi tvisla på. att detta privilegium gifver Bruksinnehafvarne någon verklig vinst, möjligen en ögonblicklig, icke någon egentlig, reel och på framtid beräknad. — Då alla Brutsägare begagna sig af detta privilegium och drifva utminuterings handeln med sina underhasvande till det yttersta, sker det alltid på credit, hvilken skall betalas genom arbete vid Bruksegendomen af den credittagande bonden. Bonden kommer ständigt att stå i skuld till Brukssaren, hvilket gör att han måste arbeta när bruksägaren befaller nått eller dag och oftast till I det pris, både på den utborgade varan och på det betalande arbetet, som hruksågaren behagar bestimma. Detta pris blir naturligtvis så knappt filnaset att bonden nätt och jemt är född. — Händer det att ett år med dålig jern-conjunctur inträffar, att Bruksinnehafvaren genom förluster