Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1843, sida 3

liten tjenst, som hans konungs och beskyddares nåd tilldelat honom; spelade sin luta, var s gerna i glada samqväm, upprymdes lätt vid den Backanaliska fröjden, utan att derföre vara utsväfvande. Hans karakter var redlig, srom, glädtig och älskansvärd. Sergel har teknal hans. bild i marmorn, men den odödlige sångaren har bäst teknat sig sjelf i de eviga sånger, som lefva . på svenskarnes läppar och i deras hjertan. Det mesta, kan hända det yppersla, som Muserne honom ingålvo, är förloradt: Det bortklingade — med den glädje, som framkallat det. Han sjelf samlade och bevarade ingenting, och lopp det ena och det andra, dels bibehållet i minnet, dels -afskrifvet, ur hand i hand bland hans vänner, och har sedan utgifvits. Nästan hvarje stycke är, som vi veta, åtföljdt af en musik, som han antingen sjelf för ögonblicket komponerade, eller valde från äldre sånger, men äfven der lefver i Skalden en djup och ursprunglig anda. Bellman, som med våra Poeter, äfven de ypperste, ingenting har gemensamt, som med sin konst ingenting ville utmärka eller bevisa, utan endast förnöja sig, var en egentlig Folksångare. Trotts en Rembrandt eller Teniers, målade han naift och troget hvad ban såg, kände och erfor. Backus och Venus, dryckeslagens fröjder och supbrödernas vandringar, det hvimlande lifvet och den hvimlande naturen, uppblandad med de lustigheter och karikaturer, hvilka så rikligen af verkligheten framvisas, voro föremålen för målningarne. Det är sant: han nedsteg någon gång, med sin pensel, i de nedre regionerne. Men han var idealisk. I de gäckerier, som han synes drifva med lifvet, i det öfvermodiga skämt, der han. någon gång, tyckes sväfva öfver det lättfärdiga i de humoristiska mälningarne och de bitande parodierne af tingen, ligger dock alltid uttrycket af det ömmaste hjertas innerliga känsla, — en allvarlig, den Nordiska himmelens Tragedi: en orseisk klagan, att han, fantasiens leende och gycklande barn, skulle vara framkallad i nödens och behofvens magra land. Till och med i de stycken, som väcka hans motståndares största förargelse; finnas tusende ställen, hvarest den varmaste själ, den mildaste känsla, den högtidligaste tankbild, såsom lefvande källor, naturligen sramvälla! Och hans naturmålningar, hans idyller!!! — Kan något vara sannare, naivare, ljufvare och, i sin enfald, större och sublimare? — Hans enda Fiskarvisa: Upp Amaryllis, vakna min lilla! Vore nog för hans odödlighet. Här ser man den svenska Naturen och det svenska sinnelaget, så, som det lesver och verkar, och dock spelar någonting allmänt och evigt deri, som tillhör alla folk och alla tider. Men hvartill denna vidlystighet? —! —1—1! Kellgren och Thorild, Rosenstein, Geijer och Atterbom, ja till och med Franzen, utom många många flere både här och i utomlanden, hafva loftalat den älsklige, så hjertligt svenske Sångaren, och Tegnr har, i Svenska Akademien, på Akademiens 50:de ärsdag, om den odödlige yltrat : Gif plats, gif plats! Ty Nordens Vingud nalkas, Och Sängen raglar kring hans vigda mund! — Ör, hur han skämtar, se, hur ömt han skalkas Med Nymserna uti den gröna lund! — Men ack, hans glädje ligger ej i kannan, Ej i Idyller, som han kring sig strött, — llans druckna öga söker än en annan, Och märk det vemodsdraget öfver pannan, Ett Nordiskt sångar-drag, — en sorg i rosen rödt! I Djurgårds-Ekar! susen vänligt öfver Den störste Sångarens bild, som Norden bar Det fins ej tid, som dessa toner söfver, bet fins ej land, som deras like har: En Sång, som växer vildt och likväl ansad, Bär konstens regel, men försmår dess tvång, Till hälften medvetslös, till hälften sansad, — En Gudadans, på Gudaberget dansad. Med Faun och Gratie och sånamö på en gång. — — — — — —— — Ckanadler.