Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1843, sida 1

— ——k — historia, prest-kåpan smugit sig in, och det icke i en tjenares skepelse, utan med omisskänneliga anspråk att spela mästare. Grefve Mörner hade visserligen begärt sitt afsked före denna händelse; men det ser ut, som han hade med särskild ifver insisterat på bifall efter den dagen. Ty då han låtit ansökningen ligga så länge oafgjord, så hade han säkert kunnat låta deu ligga ännu någon liten tid. Vi få nemligen antaga, att en ny Krigsminister skall väl ändock snart göras, emedan Frih. Lagerbjelke icke möjligen kan länge sköta båda porteseuillerna. Någon ting annat än behof af hvila var det således troligen, som gaf Gr. M. en så stor otålighet; och vi frukta, att just samma skäl skall göra utfinnandet af en efterträdare ganska kinkigt. Vi tvifla visst icke, att ganska många finnas, som icke tveka för det, all de måste gå in i rådkammaren utan anspråk på egen vilja, system eller principer, d. v. s. utan vilkor?; men säkert Stoter det mången, annars redebogen, för hufvudet, att han mäste blifva caadjutor ät en prest. Vanor, antipathier insupna med modersmjölken — fördomar, om man så vill — zifva äfven den annars medgörligaste och underdånigaste en viss motvilja mot prestvälde; och om än en prests välde icke är alldeles liktydigt med prestvälde, så sväfvar dock en viss, icke endast obehaglighet, utan äfven löjlighet öfver den, som lanar sig till ett bihang, ett stöd åt elt dylikt välde, i synnerhet om han icke sjelf hörer till kasten; ty verlden är gunås så beskaffad, att mycket förlåtes dem, som arbeta för sin fördel, hvilket icke skulle förlåtas dem, om de arbetade för andra. Vi frukta således, att Miuerva får ondgöras förgäfves, och att den, som hon förespråkar till Krigsportefeuillen, icke vill, samt att Minerva följaktligen misstager sig, då hon liter påskina att det blott är andra, som icke vilja, Kanske har hon dock äfven rätt; ty otroligt är ingalunda, att den unge favoriten skulle ogerna se den gamle vinna äfven ett offlerelt infiytande, utom det icke icke-officiella, i fall han har det qvar. Å andra sidan skulle vi, af ofvananforda skäl, likasom litet tvifla på, att Gr. Brahe vill gå in i ministeren bredvid en annan favorit, helst om han är svart — och gå in efter honom, med sken af att vara af honom föreslagen och befordrad. Lägger man allt detta tillsamman, så måste man undra, på hvem Minerva egentligen ondgores; och när allt kommer om, torde det ändock vara ÖfverbofpredikantStatsrådet och den honom sändt hafver; ty hon för sin del tyckes icke draga i tvifvel Gr. B:s beredvillighet att gå in, blott man villtaga in honom; och att de s. k. medregenterne hafva någon skuld i hvad som sker eller uteblifver, må väl sjelsva Minerva icke våga påstå, sedan man så nyss set deras nullitet vid Heurlinska utnämningen. Manne icke det allt för påtagliga uppenbarandet af denna nullitet bidrog att värma Gr. Mörners asfskedslängtan? Och månne den icke skall, såsom vi sagt, öka svårigheterna att så en efterträdare åt honom? Så länge den, för hvars skull alla äro nollor, var en militär, en Exellens, förste Grefven på riddarhuset, så länge sved det icke så grymt i de andra, minst i Kr Ut dan Aahavmanita ckräddaron han hitnv!