Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1843, sida 1

100 pund! hade jag dem bara, skulle sag icke nu sitta och arheta, for att at mistress Billingtou kunna köpa det smycket, som så sallit henne i smaken. — Sir Richard, jag upprepar det för er. Min credit, min heder, ja, sjelfva mitt Hf står på spel, ty jag kan aldrig bära den skymf, som hotar mig. Skymf! anser du för skymfligt alt hafva vaktmåstare hos dig? Tvertom, iugen ting är ju så hederligt och fornämt. Nå, mäster Gibson lemna mig i ro vid mitt arbete. Gud vare med er! Skräddaren aftorkade de tårar, som fuktade hans bränheta kinder. — Jag vill ba mina pengar! sade han med en stämma, som vreden gjorde tjutande. Sheridan ringde: en betjent inträdde: på ell tecken af sin husbonde tog han den osorskämde i armen för att leda ut honom. Men skräddaren fattade krampaktigt tag i skrifpulpeten, släpade den med sig, kullkastade den, och snart var allt i den förfärligaste oreda i kabinettet, bläckhornet krossadt, papper och böcker krimgyräkta huller om buller på den dyrbara mattan. Uti samma momang inträdde tvenne gentlemån. Vid äsynen af denna löjliga scen utbrusto de i skratt. — Brummel! ropade den yngste, jag håller 100 pund på skräddaren. — Jag håller dem på betjenten, svarade furster för Fashionables. — Drag dugtigt! Jobn! — Håll säkert, Puckel! — John, korsben! — Gibson, sparkar!