Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1843, sida 1

— Ah! den charmante skräddaren, han biter! ännu 20 pund! De skrattade, applåderade, skämtade, liksom om det hade gällt en tuppfäktning eller en boxning. Slutligen tröttnade Gibson och flämtande, öfverhöljd af sårnader och blod ulkastades han af den segrande betjenten. ben unge mannen räckte spotskt sin börs åt Brummel. — Ni har vunnit vadet, sade han; se der är summan. Således, min kära Sheridan, vill ni alls icke göra oss sällskap? Walker håller just nu på att för min rikning göra en Boghei på en ny mod, och ni känner, att det der folket aldrig gör något med besked så vida man icke står öfver dem. Kom, jag skulle gerna vilja böra eder mening öfver sättet att fästa tömmarue. Brummel vill ha dem samlade; men jag tänker att det är bättre att behålla dem skiljda. —— Ni vet, svarade Sheridan med ett småleende, att i dag, uti underhuset kommer att bekämpas den billen, som föreslår endast 50,000 pund i årlig inkomst åt kronprinsen, myndig sedan ett år. cansleren Sir William Pitt ärnar försvara denna vackra ide, ursprungen från konung Georg sjelf; i egen hög person; Fox skall bekämpa den. Tror ni, alt Sheridan, hedrad med prinsens vänskap, bör blifva stum vid denna vigliga fråga? Låt mig då upptaga dessa papper och fortsätta utarbetandet af det tal jag ärnade hålla. Är ni icke al samma mening? — Nej, vid min själl svarade den unge mannen. Frägan om de samlade eller skiljda tommarne är af en helt annan vigt! Ar det icke sant, Rrummel? Lät oss skynda, Walker väntar på oss; lägg af nattrocken och kom.