Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1843, sida 1

uppenbara siender, men dessa grå håren, den na skrynkliga panna skola med mig intyga, att Riksens och Eder välfärd varit det ömmaste syftemäl för alla mina gerningar. Har jag uti min tid något godt kunnat åstadkomma, Käre undersätare, gifven derföre Gudi äran: men hvad jag af mensklig svaghet felat det hörer wiz till, och allt sådant måsten J mig för Christi skull förlåta. Jag vet, att jag i mångas ögon, varit en härd konung, men de tider skola dock komma, då Sveriges barn skulle gerna rifra mig upp ur stoftet om det i deras makt stode. Ja, då skola de erkänna, hvad de nu icke vilja finna; tv jag vet visst, alt mitt minne blifver icke så kort, som min liistid, och att mina gerningar af en tacksam efterverld skola skärskädas. lag tager intet med mig af allt hvad jag i min tid samlat. Nyttja det käre barn, nyttjen det till Guds ära och edert Fåderneslands bästa. Glädjen eder, käre vänner, öfver det ljus, som under min tid för edra själar är uppganget. och tacken Gud, att han fört eder undan Pifvens ok. Jag beder och förmanar eder, hällen eder hart vid Guds ord och förkasten allt hvad dermed icke är öfverensstämmande. Min tid är snart förlupen etc. Det andliga Påfviska våldet krossade Gustaf den sÅ:ste i grund och införde i Sverige vår ännu i dax herskande, på Cudomlig frihet grundade, Troslära. Det adtiga väldet var han ej mäktig att i grund förstöra. Han lade dock en härlig grund dertill, derigenom, att han äsven till högre Statsembeten nämnde ofrälse män, att han upphjelpte Rorgarnes och Böndernas ställning genom handtverk och åkerbruk, att han grundlade en sjelsstindig handel. Oeckså är det ifrån denua period som Sveriges styrka och sjelsständighet lifvades; fastän flere af Gustaf den 1:s efterträdare i någon mån åter upplifvade adliga väldet; fastin de ofrälse Stånden ej hunnit utveckla sig till ständiga corporationer med privilegier. Fastän de til Gustaf den Il Adolf inlemnade, men af den store konungen aldrig underskrisne. adliga privilegierna innehöllo: att Rikets Höga Embeten skulle besättas med infödde Svenske Ådelsmån och att ingen (vanbörding, född ofrälse) skulle framdragas Konungen och Riket till spott och vanira — blefvo dock ofta ofrälsemän, på grund af ådagalagd skicklighet npphöjde till kikets högsta civila Embeten. Detta var så mycket mindre underligt åtminstone under regenter med Statsmannablick, då Svenska Adlen oftast var rå och vetenskapligt obildad, således föga passande att anförtro Rikets inre, på rättsprinåper hkygada styrelse. Men oaktadt adlens okunnighet tvangs ändock oftast regenterna att föredraga de bördiga framför de ofrälse. Icke lestomindre voro de ofrälse lägre civila Embetsmännen i Sverige under förflutna tider båtre lottade än i våra, upplystare. — Bildningen var den rena andans, Befordringsväsendet var rättvisans och Belöningen var rikedomens. Det illhörde Chefen för Embetsverket, att taga en noga kännedom om hvar och en, som önskale inträda under honom i Statens tjenst, att aga kännedom om hvilken, som var duglig ej