blott till renskrisning och de lägre göromålen). utan äfven om den vettige, bildsamme, allvarlige, själfulle och moraliskt bildade, som var lofvande för Statens vigtigare och hogre värf, att personligen lära känna och umgås med, alt bilda, framdraga och rigta hvars och ens håg åt det förboppningsfullaste målet, och att slutligen hafva en saderlig tillsyn öfver hvarje Jnslings moralite. I dessa tider var det ej ovanligt att Chefen äfven såg den fattigaste af de yngre. Embetsmännen hos sig i sin familje. Ynglingen irrade icke ikring i 5 a 40 Embetsverk för att skrifva rent nägra rader. Hvar och en blef anvist sin befattning, derföre han åtnjöt tacksambet och belöning. Chefens enda göromål var ej att skrifva silt namn under expeditioner, hvars innehåll han föga känner. Fj eller var det en nödvändighet att Chefen skulle vara född Adelsman eller af börd; tvertom satt oftast Bondens och Borgarens, på grund as egna studier och förtjenster, Baroniserade Son i Presidentstolen. Hvarje som arbetat inom ett Verk eller i Statens tjenst, var säker om befordran. Man närmade sig i besordringsväg anciennitetsprincipen på så sått, alt den, som var äldst bland competente Aspiranter, hade företräde framför den yngre, och den äldre bland competente snillen eller af dem, som ansågos duslige till Statens högre och vigtigare värf, hade företräde framför den yngre. Dugligheten lyfte sig då med luftballongens hastighet och ännu med ungdomens friskhet och värma till de Embeten der Staten behöfver redlige män med kraft, lust och förmåga. Ynglingen studerade, arbhetade och sträfvade med allvar för det Fosterland, som visste att rättvist belöna. Hvar och enåterfick i rikt mått de medel han användt på sin bildning och i Statens sjenst. Befordringsväsendet fortgick efter ett system, för hvilket saderlig tillsyn och rättvisa lag till grund, s1i ingalunda upplöste Embetsverhen inom sis eller gjorde medlemmarne missnöjde. En stor sawmanhållande id uppehöll Embetsmännens aktning sins emellan och Folkets vördnad för Embetsmän och lagar, man arbetade ej för egen vinning, utan för Verkets, det Allmännas eller Statens. Den gamle hjelpte den unge, den unce den gamle, man hjelpte hvarandra och en skön harmonie sammansmålte sinnen och länhesatt till ett för det allmänna nyttigt helt. På detta saderliga, moraliska och bildande sätt uppammades Sveriges civila Embetsmän söre vår tid. Och hvilka aktade läder uppammades icke i dessa den Svenske ärlighetens vi he m A KA hHH — —ä principer. De buro frukter helsosamma och lysande sor Staten. Mången Statsman, vi våga säga Luropeisk Statsman, uppammades under dessa principer. Och dessutom hvilken rikedom på män, som i finaucielt och mercantilt hansenda ejort sig aktade hos esterverlden, en Jonas Alströmer, en Christoffer Polhem och en Nicodemus Tessin, Svenske män hvars Ixsande minnen ännu stå helt nära thronen och af hvilka man dagligen borde kunna se hvad Sverige varit och hvad det år. (Forts.) ) Lika litet som en skönskrifvare är i och för sin rackra handstil en god stilist, lika litet är ett godt Embetsmannaämne hos en hvar, som längst och kanske bäst afskrifvit allmänna handlingar ; till och med hos en hvar, som hjelpligt sammansatt ett Protocol eller en Expedition, dervid ofta föra mer erfordras än att mutatis mutandis handtera ett foörmilär för dylika skrifter. De civ. Emb.