Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1843, sida 1

delar sina gracer ej efter reglor, dock med anspråk, med vilkor. Huru gerna jag skulle antaga alla, utan invändningar, om hon ville bjada mig sina förtjusande läppar till en kyss. Mäanget lyckans skosebarn — sade Osman — har siortat ned i djupt elände; tv gudinnan öf. vergilver genast den dodlige, som henne misshagar, — och hennes tjenst är svar. vise Dervisch! — skrattade den lislige vånnen. — bu har för många betänkligheter. kom ihäg: för den lycklige är allting lätt! sven alt uppsöka modor och besvärligheter? Nu förstår jag dig icke, min djuptänkande vän, — svarade Ali. — Hör dock, — och i värman, hvarmed samtalet pörjade föras, togo de det ena steget efter det andra framåt. — Kunde jag räkna på lyckans bistånd, så skulle jag i stället för att hemma följa hjorden, uppsöka en enslig dal och gräsva efter skatterNå ja, att föra spaden, har sin möda! För ett hopp, — en lek. Och tänk, när skatten nu finnes — Om det är något bevändt med den, så lär du ej kunna lyfta den, utan mycken ansträngning. Vid Gud, jag kallar på hjelp! ett par karlar! Var nu bara försigtig, Ali, de äro tillsammans starkare, än du, de kunna röfva ifrån dig skatten. — Ali såg skarpt på vännen med sina blixtrande ögon: Jag tager Dig till hjelp! — Osman svarade lugnt: Jag är säker, men ensam för svag. Den unge kamraten bet sig i läppen, eftersin